Det är något svårt att förstå. Ogreppbart. Inte verkligt. Som att det inte är en del av mitt liv. Men tyvärr är det väldigt verkligt.
Jag tänker inte på det så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag fortsätter att sköta allt praktiskt i mitt liv.
Idag hade jag visning av min lägenhet och jag har kanske hittat en hyresgäst. Det måste nu köpas in saker eftersom hon vill hyra den möblerad.
Jag kollade nyss på tv-serien Mr Selfridge. När jag såg det så började jag tänka mer på en egen familj och då kände jag genast att jag behövde skriva av mig.
Så vissa saker triggar den känslan av förlust. Jag kan prata om det ganska lätt med kuratorn och om andra frågar. När kuratorn frågade lite mer så då började jag känna hur mina ögon förändrades. Ledsamheten kom men det kom inga tårar.
Jag kan prata om det men det göms ändå djupt där nere. Jag känner att det kanske är ovanligt att man pratar om det men ändå döljer det så djupt att pratet går på automatik. Jag säger det jag ska säga men känslomässigt förstår jag inte det ofattbara än.
I tv-serien hade första världskriget nyss börjat och en äldre man ber sin brorson att inte kriga. Det var hans sista önskan innan han gick bort. En annan är ledsen över att hennes bror ska kriga.
Alla hade någon som blev kvar. Men jag kommer inte att ha någon kvar efter mig. När jag dör så får socialtjänsten ordna min begravning.
Jag känner mig som en fruktansvärd dålig människa som bara logiskt kan vara glad för de som har råd att fortsätta försöka, är gravida eller har barn. Känslomässigt så vill jag inte vara glad för att de är lyckliga eller fortfarande har hoppet kvar.
Men jag kan inte stänga av mitt liv.
Jag har bara velat ha en så stor och avgörande betydelse i någons liv att den eller de personerna alltid kommer att bry sig om mig och vara i mitt liv. Dödsbädden är den stund som visar om man har gjort allt det. Jag vill inte vara ensam kvar och jag vill inte lämna bördan till min lillasyster att vara ensam kvar.
Det är ju en stor risk att ingen av oss tre barn kommer att hitta en partner eller få barn. Vad gjorde vi tre syskon för fel som fick detta liv?
Det kommer nu några tårar i ögonen så jag slutar nu.
Vad är det som gör att du tror att inte någon av dig och dina syskon kommer att hitta en partner eller få barn? Ser du något mönster? Är ni alla tjejer som genomgått allt det du har gjort (IVF, äggdonation mm)?
SvaraRaderaDu är ju trots allt ung - 32 år. Jag var 36 när jag fick mitt första barn - visserligen på helt "vanligt" sätt, men ändå. När jag tänker tillbaka på det, kan jag tycka att jag inte var gammal ens vid den åldern.
Ge inte upp!
Min bror har en sjukdom så han lär inte träffa en partner och skaffa barn.
SvaraRaderaMin syster är frisk och kan ju såklart träffa en partner och få barn. Men jag har en känsla av att utifrån vår barndom och hur vi är nu så kommer vi inte ha lätt att träffa en partner.