Tiden går

Jag har haft fullt upp. Umgåtts med familj och vänner.  Tre julbord. Varit utomlands i i tre dagar för att träffa släkten.

Mycket med fritidssysselsättningen också.

Jag vill spara mina semesterdagar så jag jobbar alla vardagar fram till den 12 januari.

Jag gick på en dejt som jag skrev om tidigare. Mannen var trevlig men det kändes inte rätt.

Jag håller på att chatta med en ny man nu och kanske har en ny dejt på gång i januari. Han åker bort över jul och nyår så det dröjer därför tills vi kan träffas.

På Facebook gör många nu årssammanfattningar både i text och som bildspel. Jag brukar inte lägga upp bilder på Facebook så ett bildspel kan jag inte göra. Men jag vill inte göra en årssammanfattning. Jag skriver sällan något personligt om mig på Facebook.

Jag skrev dock ett inlägg idag om att alla kanske inte haft ett bra år och att människor bör våga fråga andra hur de har det. Jag skrev det mer allmänt hållet så jag skrev inget om mig själv.

En dag kanske jag har ett år där det hänt stora och bra saker att jag känner att nu kan jag också bli en av dem som sammanfattar året.

Lite mer insikt om mig själv - Dejt och återblick

Jag var på dejt i lördags. Vi spenderade några timmar ihop i stan. Det slutade med att vi gick på bio innan våra vägar skiljdes.

Jag har svårt att säga nej och vill inte vara taskig.

Jag frågade en vän innan dejten hur man vet om det känns rätt på första dejten. Hon sa att man vet bara om man vill träffas igen.

Jag kände bara att tyvärr ville jag inte träffa honom igen.

Jag vet nu lite mer om vad jag vill ha av en partner.

Det blir mycket jag nu i meningarna men jag orkar inte tänka på andra sätt att formulera mig.

Jag pratade med min syster på kvällen efter dejten i telefon om jag har för höga krav på män. Hon tyckte att jag hade för låga krav och riskerade att ta vem som helst.

Igår träffade jag min vän och jag frågade henne hur hon ser på en partner till mig. Hon hade sina åsikter och en av dem är att personen ska vara lite av en "nörd".

Det jag kände som saknades är att jag vill känna mig trygg med personen. En person som jag kan krama i svåra stunder, prata med och som jag automatiskt vill närma mig när det t.ex händer något i en film.

Jag är nog inte så jämlik som jag tror. Jag vill ha en man som vet vad han vill, som kan ta hand om sin partner och vara där. En man som föreslår t.ex att han går och handlar något istället för att båda måste stå i kö. Jag är lite trött på att ta hand om allt och vill att någon tar hand om mig också. Dock så vill jag inte ge upp mig utan jag har kvar mina åsikter och personlighet.

Första dagen på sista månaden av året.

Jag fick ett mail igår från mailinglistan på de Femmisar som träffas i Stockholm. I det mailet så sammanfattas året. Även om mitt namn inte stod med där så vet jag att de skrev om mig när de talade om att en eller flera har varit tvungen att sluta försöka få barn. De skrev olika anledningar till varför dessa personer har slutat.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta året.

Många har nu i dessa mörka tider pratat om den fantastiska sommaren vi har haft. Jag skäms lite som inte kommer ihåg hur sommaren har varit. Jag tog mig igenom sommaren men njöt nog inte så mycket. Då borde jag ha kommit ihåg att det var bra väder i somras..

Jag kollar på SVT-serien Gifta vid första ögonkastet. Jag försöker lyssna och lära mig. De säger bra saker om människor i allmänhet som jag känner att jag måste ta till mig.

Redo att bli kär

Jag fick den känslan idag.

Det har inte gått så bra på nätdejtingsfronten. Jag chattar med en ny man nu. Jag vet inte vad det leder till.

Jag tycker inte om att jag är ytlig. Jag ser inte så bra ut och då ska jag inte vara ytlig när det gäller andra.

Den här mannen jag nu chattar med ser inte så bra ut men verkar verkligen vara en trevlig och en bra man.

Jag saknar att ha en partner. Att ha en som är hemma när man kommer hem. Att ha en att smsa när man gör något kul. Att kunna visa upp barnbilder på jobbet.

Jag känner nu att jag måste ta tag i att gå ner i vikt. Tiden verkar bara inte räcka till. Vår deadline på jobbet är imorgon och vi alla har jobbat mycket övertid för att nå dit. Så förhoppningsvis kan jag få mitt liv tillbaka nästa vecka.

Vi hade föreläsningar av olika chefer idag på jobbet. Moderatorn frågade varje chef som skulle säga något om vad de är mest stolt över i privatlivet. Alla sa familjen.

Jag kände mig så ensam och dålig människa. Singel och troligtvis kommer jag aldrig att få barn.

Meningen med allt idag på jobbet var att peppa människor till att göra förbättringar på jobbet. Man ska uppmuntra varandra och tänka positivt.

Jag har dock fått mycket  beröm från kollegor om att jag är en bra människa och väldigt hjälpsam.

Det pratades om att om man låter en människa förklara varför denne reagerar på ett sätt så kommer man att ha förståelse för den personen. Då kan man samarbeta bättre. Det gäller både privata saker och jobbsaker. Det togs upp ett exempel gällande en privatsak mellan en person och dess pappa. Den personen förstod nu varför dennes pappa agerar på ett visst sätt när denne fick berätta om sin barndom.

Jag fick känslan att om jag berättade för människor om min barnlöshet så skulle de förstå mig bättre. Min chef frågade mig hur det är att handleda en gravid. Jag har försökt att inte tänka på det så mycket och det har gått bra.

Idag åt vi lunch med den som är gravid. Imorgon är hennes sista dag innan föräldraledigheten.

Lämnade Femmis igår

Jag har sett att när man lämnar Femmis så skriver man ett inlägg om det.

Tänk vad jag hade längtat till att få skriva inlägget i vecka 13 om att nu är jag gravid och att det hittills har gått bra. Sedan längtade jag till inlägget om att jag har fått bra.

Jag hade inte för tre år sedan trott att jag skulle skriva ett inlägg om att jag går ur Femmis pga att jag inte har några pengar till fler försök och är hårt skuldsatt.

Jag skrev om den stora kostnaden för surrogatmödraskap i USA.

Jag tittade in dit i idag och de två som svarat skrev att jag kanske kan betala för kö-plats för adoption. Vad jag läst på andra bloggar så kostar väl köavgiften minst 5 000 kr per år och per organisation. Ska jag betala det när det inte finns någon garanti att en ensamstående får adoptera?

Nu har jag inga pengar till det ändå.

Jag vill ha en bebis som bara är min. Jag vill inte kämpa och bli ännu mer skuldsatt för att få mitt efterlängtade barn.

Jag tog det väldigt lugnt i helgen som gick. På lördagen gick jag bara till affären och på söndagen var jag förbi mina föräldrar för fars dag. Resten av helgen låg jag i soffan eller sängen. Så jag blev aldrig sjuk.

För varje dag som går så sjunker hoppet om en date innan året är slut.

De flesta hör av sig till mig är antingen över 50 eller bor i en annan stad. De bor i t.ex Örebro, Göteborg, Malmö osv.

De som bor i Stockholms län eller närliggande län och är i min ålder (25-45) kommer jag inte långt med om de ens svarar på mina mail. Det rinner ut i sanden.

Jag tycker att jag ändå har kämpat mycket med att göra saker som jag inte är bekväm med. Allså förändrat mig vilket är mycket jag har jobbat med hos kuratorn. Jag har mailat personer jag tycker är intressanta på dejtingsajterna, jag har ställt frågor i mail till dem om de svarade på mitt första mail, jag har frågat om de vill fika osv.

Jag vet att ni inte tror att mitt utseende påverkar men jag tror det. Jag funderar därför mycket på hur jag kan ändra min personliga text. Jag la till mitt yrke i texten för en vecka sedan. Tänkte att det kanske skulle locka män. Nej, det gjorde det inte,

Barnlös och singel.

Jag jobbar dock mycket på att jag ska leva ett så bra liv som möjligt trots alla motgångar.

På söndag ska jag på julmarknad med min syster och i december ska jag åka till Amsterdam och besöka min faster.

Sjuk pga stress på jobbet

Kaos på jobbet. Många som blivit sjuka denna vecka. All stress har nog gjort det. Chefen har mailat och sedan gått runt och igen bett så många som kan att jobba imorgon lördag och nästa lördag.

Men jag har jobbat två lördagar i oktober och övertid många vardagskvällar. Jag orkar inte mer nu. När jag vaknade imorse så kände jag att jag hade ont i halsen.

Sedan är det flera på jobbet som gick till jobbet idag trots att de inte mådde bra. Vi har klagat till cheferna om den bristande planeringen. Det var ingen överraskningen om denna arbetstopp. Den kommer varje år. Våra chefer är också jättestressade och jobbar över. Deras chefer är på dem att se till att vi hinner klart till deadline.

Det går upp och ner i dejtingvärlden. När jag får upp hoppet om att den här personen som jag skickar meddelanden till på dejtingsajten kan leda till en dejt så slutar de att skriva. Målet om en dejt under 2014 känns avlägset.

Så i helgen ska jag försöka bli frisk.

Funderar

Det här året känns som ett år där jag ska fundera på vad jag vill i mitt liv.

Hur vill jag ha det? Hur ska den partner jag vill ha vara?

Jag har väldigt lite erfarenhet från relationer. Har haft ett och pga av hans problem så går det inte att jämföra med en riktig relation tror jag.

Jag har tänkt idag. Ni relationsexperter eller med erfarenhet av många eller långa relationer vet nog.

Är utseendet jätteviktigt? Är sex jätteviktigt i ett förhållande? Betyder storleken eller andra preferenser någon roll?

För ovanstående saker kanske inte är jätteviktigt för mig. Personligheten är viktigare. Men mitt utseende kanske stoppar män som passar mig att höra av sig till mig.

Jag vet att jag vill ha en partner som passar ihop med min personlighet och vad jag vill göra i livet. Jag ser en bild i en profil på nätdejtingsajterna. Jag har bestämt mig för att även om bilden inte tilltalar mig så är det många som blir dåliga på bild. Inklusive mig. Jag läser profilen och sedan bygger jag min uppfattning om personen.

Jag vet nu efter att ha läst några profiler att jag vill inte spendera mina somrar på en båt eller bara i en sommarstuga i skärgården. De som skriver att det är det de tycker är viktigt i deras liv tycker jag inte passar ihop med det jag vill i mitt liv.

Jag försöker inte vara kräsen men det känns svårt.

Jag har mailat med killar men alla har efter ett tag slutat skriva tillbaka.

Många vill ha en kvinna som kan få dem att skratta. Jag får ingen att skratta. Jag är bara jag.

Jag vill ha någon som gillar att göra det jag vill göra på min lediga tid. Alla verkar träna men jag hinner inte göra det. Är jag en dålig person som då går bort i alla andras sökningar pga att jag inte hinner träna?

När jag tittar på Böda Camping på Kanal 5 så ser jag alla par som tillsammans bestämmer sig för att åka till ett ställe och då oftast  till samma ställe i flera år. Så vill jag också ha det i ett förhållande. Samma synsätt på saker och ting.

Självvalt

Mycket i mitt liv är självvalt.

Många saker jag pratar med kuratorn om är saker som jag inte anser är självvalt.

Jag tittade på nyheterna nyss och de pratade om att i Danmark börjar de nu informera om ofrivillig barnlöshet och att man borde skaffa barn mellan 25 och 30 år.

Jag känner mig så gammal. Förra veckan var det nog också på Aktuellt att de pratade om att efter 30 sjunker fertiliteten dramatiskt.

Det är inte självvalt att vara singel och utan barn.

Min pappa har blivit sjuk. Inte allvarligt hoppas vi men dramatiskt för att vara 63 år gammal tycker jag. Det är i 80-årsåldern man borde börja få lite krämpor inte nu.

Jag börjar känna skuldkänslor nu över att min pappa aldrig kommer att få uppleva att träffa eventuella barnbarn. Känner mig som en misslyckad dotter.

På nätdejtingen går det inte bra. Jag försöker verkligen inte vara kräsen. Jag kanske till och med sänker mina krav för vissa män. Ger fler chansen än jag normalt skulle göra.

Jag har dock ett krav. En man mellan 30 och 40. Ändå så är det män mellan 45 och 65 som kontaktar mig. Nästan ingen i min egen ålder. Är jag så ful att män i min ålder inte vill ha mig? Känner män mellan 45 och 65 av detta och försöker ändå?

Nu i oktober har jag varit sjuk att den lilla träning jag gjorde i september inte blivit av. När jag nu blev frisk så har jag istället jobbat övertid på jobbet och inte tränat. Jag behöver pengarna. Det tär hårt på psyket att betala ca 3 000 kr per månad på lån till ingenting.

Det tär lite på psyket att handleda en höggravid kollega som ska få barn på Lucia. Inget som syns utåt på mig. Igår deltog jag i en diskussion med henne och en manlig kollega om förlossning. Den manliga kollegan fick sitt första barn i juni. De märkte inget. Det är inte så att jag kan gå därifrån.

Båda dessa kollegor är yngre än mig och gifta. De är båda under 30.

Min kurator försöker hela tiden säga att jag inte ska jämföra mig med andra. Utåt sett kan de se lyckliga ut men alla har problem.

Jag försöker tänka på det hela tiden för att känna att mitt liv är ganska bra. Att jag ska vara positiv.

Men speciellt på jobbet så verkar alla så lyckliga. Bara jag som är misslyckad.

Kan inte jag träffa en man och prata om alla resor vi ska göra eller prata om det kommande barnet?

Trött

Datasystemet haverade på fredag morgon på jobbet men kom igång igen vid tio. Det gick inte att jobba under den tiden. Stressad som jag redan är så ställde jag in lördagens planer så att jag kunde åka och jobba igår. Så nu har jag jobbat 6 dagar i rad i två veckor.

Men nästa helg ska datasystemen uppdateras (planerat sedan länge) så då går det inte att jobba.

I dejtingvärlden chattar jag med en ny kille som bor i Norrköping. Han är den enda jag chattar med nu. Det var han som tog kontakt med mig. Men vi har bara pratat om lättsamma saker. Vad jobbar du med, har du något fritidsintresse osv. Idag frågade jag honom om att vi kanske ska prata lite mer om personliga saker för att se om vi passar ihop. Jag vill inte slösa bort min tid på något som inte leder någon vart.

Han svarade snabbt i morse och sa att han skulle iväg men skulle svara senare idag. Jag inväntar svaret.

Insikt i tvättstugan

Jag hade tvättstuga idag. Medan jag satt och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar så började jag fundera. Är det så här jag vill ha mitt liv?

Ensam. Ingen som hjälper mig och städa när jag har det ganska stressigt just nu. Ingen som lagar mat åt mig. Ingen att göra något roligt med.

Jag behöver tjäna lite mer pengar för lånen tär ju på ekonomin när man behöver saker till sig själv som skor eller saker till hemmet. Så jag jobbade igår på jobbet. Sex dagar i rad och idag är min enda lediga dag. Och denna dag går år till att städa hemma och fixa med allt jag inte hunnit med när jag jobbat eller varit sjuk.

Förra helgen så chattade jag med två killar på mötesplatsen. Men de slutade plötsligt att svara och jag märkte väl att det var kört. Jag var faktiskt glad över att två killar ville chatta med mig. Full av självförtroende så satt jag upp målet att innan året är slut ska jag ha gått på minst en dejt. Men nu är självförtroendet lågt igen.

Jag hinner inte läsa bloggar så ofta som jag vill längre. Men jag ska titta in och se hur det går för de som är på min blogglista.

I prioriteringstider när det gäller pengar så vet jag inte om jag ska betala in medlemsavgiften till Femmis för ytterligare ett år. Jag är inte försökare längre.

Min vän sa till mig förra helgen att det är så många som lyckas träffa någon även om det tar slut med den partnern. Personer som skaffar barn på löpande band och sedan tar socialen barnen lyckas träffa killar, alkoholister lyckas träffa killar, många andra kvinnor med problem lyckas träffa killar. Hon förstod inte varför jag inte lyckas träffa någon.

Nästa år är det 15 år sedan vi tog studenten. Vi pratade om att vi kanske ska fixa en facebookgrupp för vår klass för att se om det finns några som vill gå på picknick den 6 juni. Genast i min hjärna dock tanken upp om att jag vill inte gå dit och skämmas för att jag är singel och utan barn. Men jag sa inget till henne om det. Jag sa bara att det är en bra idé. Jag tror hon glömmer bort det om jag inte nämner det.

Tyvärr så i bakhuvudet så finns alltid tanken om att på villhabarn.se ( tror jag adressen är) så finns det killar som annonserar om att de är villiga att ha sex med en tjej för att göra henne gravid. De vill dock inte ta något ansvar för barnet. Jag har inte gått in på den hemsidan på kanske minst ett år eller mer. När man söker på fertilitet osv så kommer den hemsidan upp och man ser ju vad som finns på forumet.

Jag vill inte sjunka så lågt och bli så desperat. Men hjärnan glömmer inte bort den hemsidan. När man inga pengar har och ingen partner hittar så smyger sig tanken oftare fram.

Lättsam men ärlig?

Jag vill inte lura en man genom att inte nämna att jag inte vill flytta.

Jag ska nog göra som ni sagt. Djupa frågor kanske jag inte ska prata om förrän det blir dejtdags.

Vilka krav har jag på män?

Nu när jag börjat nätdejta så funderar jag mycket på det. Jag vill inte flytta från min kommun. En vän som började dejta en man i somras gjorde klart från början att hon inte kommer flytta från kommunen. Han är singel och har inte barn.

Men de träffades inte på nätet. Han bor i en annan kommun.

Jag kan inte ställa sådana krav om jag träffar en ensamstående pappa. En som inte har barn vill kanske heller inte flytta.

Jag vill att en man är snäll, trygg, pålitlig och kan sköta sin egen ekonomi. Sedan vet jag inte så mycket mer.

Jag chattar med två män på Mötesplatsen. En med barn och som därför inte kan flytta. Den andra bor i en kommun norr om stan och han vill nog inte sälja sin bostadsrätt.

Det är inte lätt att nätdejta. Hur flexibel ska jag vara? Hur många krav ska jag ha?

Gå vidare kanske med dejting?

Ända sedan jag tog mina två stora lån så har jag fått flera samtal från låneföretag om att ta fler lån eller att jag ska samla mina lån till ett stort lån.

Igår fick jag ett sådant samtal när jag var på väg hem från jobbet. Om jag hade varit hemma så hade jag frågat den personen varför den tror att jag tog mina lån. Sedan skulle jag berätta att jag inte kan få barn och att det är jobbigt att dessa ringer och påminner mig hela tiden.

Det är tillräckligt jobbigt att över 2 000 kr av min lön försvinner till att betala för lån som inte gav mig något tillbaka.

Igår valde jag att betala för en prenumeration på match.com.

Jag måste gå vidare i livet. Idag har jag varit inne där men vet inte hur jag ska göra för att hitta någon som passar mig. Känner mig som en rookie (nybörjare) som inte förstår hur man gör på sajten.

Jag vet inte vad jag vill ha för partner. Jag tycker inte om sökfunktionerna. Det finns en funktion där man kan få någon som är mest lik en själv. Jag tror inte att jag vill ha någon som tycker exakt lika i allting. Det finns en annan sökfunktion där man väljer någon som fyller i på samma dag som en själv eller som fyller år idag. Vad har jag för hjälp av det?

Nu måste jag gå och lägga mig för jag ska jobba imorgon.

Still sick

Kombination att vara sjuk och mycket på jobbet har gjort att jag inte haft tid att vara på bloggen.

En annan intressant detalj är att varje gång jag öppnar balkongdörren så kommer katten in. Att försöka uppmärksamma grannarna med en röst som är så hes och svag är inte lätt.

Just nu har deras balkongdörr blåst igen så de hör inte mig. Nu har katten varit här i en timme.

Jag vill jättegärna ha en katt men för mig är det viktigt med att kunna ha balkongdörren öppen och inte ha nät eller annat för. Så då blir det ingen katt. Men mina grannar tycker inte likadant.

Eftersom katten gillar att vara hos mig så undrar jag hur de behandlar katten.

Tidigare i veckan ville den inte släppa taget om mig och jamade så när jag lämnade över den. Det gjorde så ont i hjärtat då.

Hur vill jag vara som person?

Det är många existentiella frågor som snurrar i min hjärna.

Jag vet inte riktigt hur jag vill vara som person och hur jag vill att resten av mitt liv ska vara.

När jag kom hem från jobbet igår ( fredag kväll) så började jag känna mig konstig i kroppen. Som jag brukar göra när jag blir sjuk. Jag tog ett piller som jag har köpt på hälsokosten för att förhindra att jag blir jättesjuk.

Jag vaknade av att kroppen mådde sämre men jag orkade göra de viktigaste sakerna som jag skulle göra idag.

Men det var så mycket mer jag vill göra.

Det jag vet är att det är två månader sedan jag var sjuk sist.

Nu är klockan snart midnatt och jag ska gå och sova. God natt.

Tiden flyger iväg

Jobbar mycket.

Men jag fortsätter att jobba på att vara mer social. I torsdags var det pubkväll på jobbet. Jag har inte gått på tidigare pubkvällar pga fritidsintresset eller andra skäl.

Men nu kunde jag det och jag gick dit. Jag satt vid min sektion och vi pratade om olika saker. Klubbkvällen var från halv fem till kl. nio. Jag jobbade lite övertid innan jag gick ner till dem.

På fredagen var jag hos kuratorn. Det var skönt att prata ut om allt som har hänt de senaste två veckorna.

Igår tvättade jag i tvättstugan 7-11 och sedan åkte jag hem till min vän. Jag träffade hennes dotter för första gången. Jag köpte med fika som en överraskning men min vän har fått förbud att äta mjölkprodukter. Hennes dotter har inte gått upp i vikt som hon ska och skriker en del så BVC misstänker mjölkproteinallergi.

Vi pratade om förlossningen och jag gav henne mina presenter. Hon tyckte om det jag har köpt.

Nästa vecka på söndag ska jag på brunch med två vänner.

Jag fortsätter att fundera på min framtid. Nästa vecka får jag lön och ska då börja fundera på vad jag ska göra med de pengar jag får över efter att alla räkningar är betalda. Jag skulle vilja köpa nya gardiner. Att köpa ett medlemskap på match.com är också en sak jag skulle vilja göra.

Dock så vill jag försöka få ner min kreditkortsskuld till 0 kr. Fördubblar jag återbetalningen till 1 000 kr i månaden så är den borta om 9 månader.

Pengar ska sparas till julklappar och annat man ska göra under julen.

Ständigt denna kamp om pengar. Ständigt alla dessa skuldkänslor när jag unnar mig något. Jävla lån som inte ledde till något.

Med pubkväll, fredagsmys, städning fredag kväll och fika igår så har jag nog gått upp i vikt. Nu i helgen har jag inte kunnat träna en kvart om dagen. Jag har varit för trött. Jag gick och la mig strax efter tio igår kväll. Kanske kvart över tio. Jag vaknade kvart i tio idag.

I fredags kom en kollega till jobbet med sin tvåmånaders gamla dotter. Igår fick jag träffa en bebis som är en månad gammal.

Mina känslor angående barn kändes lite lite svagare. Som att försökandet börjar bli ett minne.

Jag vill inte att det ska bli ett hemskt minne.

Drömmen om miraklet finns fortfarande. Kuratorn tror att om jag träffar en man så kanske jag kan bli gravid på det vanliga sättet. Det är ju det enda sättet jag inte provat. Jag har ju läst bloggar där så har hänt.

Jag vet inte om det finns några som fortfarande vill läsa min blogg. Den är ingen skaffabarnblogg längre.

Vikt igen

Två inlägg back to back.

Jag vägde mig för en vecka sedan. Jag hade tyvärr gått upp i vikt. 80,1 kg blev det. Jag vägde mig idag igen. 80,1 kg idag igen. Så jag står still.

Förra veckan var hektiskt med mycket jobb både på jobbet och fritidssysselsättningen. Jag hade inte ork att tänka till inlägg till bloggen.

På fredag är det kuratortime igen. Inget beslut om framtiden är tagen.

Just nu är det mina 15 min träning hemma per dag som är min kontinuitet. Men när jag nu går upp i vikt så borde jag börja promenera.

Men jag behöver pengar så jag har sagt till jobbet att jag kan jobba övertid denna vecka. Min chef mailade förra veckan och frågade om det fanns några som ville jobba övertid denna vecka.

Känslan efter ett val

Valresultatet är inte det jag hade hoppats på. Att ett parti som SD går fram så mycket.

Jag funderar på vilka är dess väljare och varför de valde att rösta på det partiet istället för ett annat parti eller rösta blankt.

Man vet aldrig när man träffar någon som har röstat på SD. Det gäller nog att ta diskussionen med dem. Bemöta deras argument på ett trevligt sätt. Inte våld eller stora motdemonstrationer.

Angående den kommentaren angående ideologi. 

För mig betyder ideologi mycket. Jag har turen att det parti jag röstade på har samma syn som mig angående allas rätt att försöka få barn.

Ibland kan dock vissa frågor få en att tycka om ett annat parti än det man oftast håller med. Det är därför det finns många blockbytare i Sverige.

Har du röstat?

Jag har haft fullt upp denna vecka. Det kommer nog komma ett inlägg om mitt liv så fort jag har tid.

Jag vill dock påminna er alla om att rösta.

Det är så viktigt att rösta.

Som en Femmismedlem och en person som är för bra fertilitetsvård för alla ber jag er att inte rösta på Kristdemokraterna.

Min andra träningsvecka avklarad

Så nu har jag i 14 dagar i rad tränat en kvart om dagen. Igår tog jag en promenad också.

I facebookgruppen som jag är med i så har en person gått ner 4 kg på en månad genom att äta nyttigt och ta 4 snabbpromenader på mellan 45 min och 1 timme i veckan. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra men det kändes bra att läsa det.

Det krävs inte att man tränar på gym 4 gånger i veckan för att nå resultat.

Jag är då faktiskt ganska nöjd med att jag har klarat av 15 min per dag. Finns det tid för promenader så försöker jag få in det.

Jag städade hemma igår så lite energi gick åt det också.

Kommande vecka har jag mycket att göra så jag vet inte om jag kommer att hinna med mer än 15 min per dag.

Det är så skönt att det fortfarande är sommarväder ute.

Ett år äldre

Vad hände idag på jobbet?

- En som ska bli mamma snart och jobbar oktober ut mailade ut och frågade om någon är intresserad av att ta över en av hennes arbetsuppgifter. Det mailet slängdes omedelbart efter att det lästes.

- En kollega som i våras bytte sektion är gravid och magen börjar synas. Jag fick reda på det idag när vi fikade tillsammans

Kollegan som jag fick reda på är gravid hade semester när papperna om ägglossning och att bli gravid hittades i skrivarrummet. Alltså kommer nog någon i närheten snart bli gravid eller berätta om sin graviditet.

Jag var hos kuratorn igår. Hon peppade mig inför lönesamtalet jag skulle ha på eftermiddagen. Jag fick 800 kr i löneförhöjning. Efter skatt, hyreshöjningar och andra räkningar som kostar mer efter årsskiftet så är det plus minus noll i plånboken.

Min chef sa att hon kan inte kompensera att tidigare år fick jag för lite i löneförhöjning. Hon pratade om att det är min personlighet och inte min arbetsinsats som har gjort att jag inte fick så mycket i löneförhöjning tidigare år. Men jag vet att jag fick ungefär lika mycket som andra som presterade bra på min sektion förra året och året innan.

Hon tog ett exempel från nu i sommar när hon var på semester. Chefen var på semester och min kollega var upprörd nästa panik över att en arbetsuppgift hade glömts bort och det var jättemånga ärenden som måste gås igenom snabbt. Min kollega bad alla andra kollegor om hjälp. Jag och flera andra kollegor gick till den chef som var ansvarig när vår chef var på semester. Hur ska vi göra. Vi gick dit ett par gånger. Jag gick aldrig dit själv utan med minst en kollega. Min chef tyckte att jag skulle ha sagt nej till min kollega som sa nej och inte gått till den andra chefen och verkar så "på" och stressad. Min chef tyckte att jag skulle ha sagt nej när min kollega frågade efter hjälp.

Förvånad var jag när min chef tog upp detta och jag nämnde att alla andra kollegor tyckte samma sak och jag gick aldrig ensam till den andra chefen. Jag tänkte nämligen mig för när det hände i somras och tänkte att om vi är flera som säger samma sak så tycker ingen att det är bara jag som överreagerar.

Jag sa till min chef att jag har jobbat mycket på att säga nej och sätta gränser. Min chef sa att hon har sett att en förbättring har skett under året sedan jag började gå hos kuratorn.

Men nu vet jag att när en kollega kommer jättestressad och lite panikslagen över att någonting inte blir gjort då ska jag ignorera det och säga att tyvärr så hjälper jag inte till.

Problemet var att alla som jobbade med den arbetsuppgiften var på semester och ingen chef hade tänkt på att någon måste göra den under sommaren. Den arbetsuppgiften kunde inte ignoreras i flera veckor. Vid upptäckten hade den då redan glömts bort i minst två veckor.

Min kurator tycker att jag ska bli chef. Men om att bli chef innebär att ignorera problem så vet jag inte om jag är rätt person för det. Jag gillar mjuka värden. Jag är inte hård.

I somras läste jag på intranätet om att det ska hållas en föreläsning på jobbet om att vad man bör tänka på om man vill bli chef. Den är den 18 september. Eftersom min kurator tycker att jag passar som chef så bestämde jag mig för att gå. Jag sa det till min chef igår på lönesamtalet. Jag var tvungen att visa att jag vill förbättra mig, min personlighet och mina egenskaper. Min chef sa då att vår kontorschef ska hålla i föreläsningen. Tydligen är hon (kontorschefen) så populär hos sin chef. Kontorschefen är känd för att vara hård och resultatdriven. Inga mjuka sidor här.

Min kurator tycker att jag har en låg lön efter att ha jobbat där länge. Men att jobba offentligt och aldrig bytt jobb leder tyvärr till det. Jag fick en känsla av att min chef tycker att det kan finnas andra jobb som passar mig bättre. Då menade hon jobb utanför min nuvarande arbetsgivare. Men jag har inte tänkt på att söka jobb.

Med mina lån så kanske jag måste hitta ett jobb som betalar mer. Problemet är att jag har ingen aning vad jag vill jobba med.

Jag har också blivit ett år äldre. Så nu tog jag bort åldern från min presentation. Jag tog bort ordet singel också.

Det gör så ont att bli äldre. Det gör så ont att veta att jag inte har pengar till att få barn.

Femmis ska göra om sitt intranät och vill att alla ska hänga där istället för i facebookgrupper. Jag är inte säker på om jag vill betala för ett år till utan att vara försökare. Tidigare hade jag tänkt att åtminstone facebookgruppen är kvar. Men nu kommer kanske den också försvinna.

Ska jag verkligen helt klippa banden med Femmis?

Vet ni vad jag önskade mig? Att vinna drömvinsten på Lotto så att jag kan betala alla skulder och skaffa barn. Jag skulle direkt åka till USA och försöka via surrogatmödraskap få barn.

Jag spelade ca 30 kr på lotto nu på lördag. Inte mycket men något.

För varje år är det hemskare att fylla år. Allt man påminns om.

Barnlös, tjock, singel, mindre pengar än tänkt, inte uppskattad på jobbet mm

79,8 kg och social kompetens

Jag börjar misstänka att jag går upp i vikt när det är snart dags för mens.

Jag tror inte att jag har gått ner i vikt pga mina 15 min träning varje dag.

Jag fick mens den 21 augusti och jag vägde mig den 19 augusti.

Idag har jag klarat av att träna 15 min per dag i en hel arbetsvecka. Det är bra men jag har använt en del av min flex för att komma till jobbet lite senare. Jag behövde inväjningstid. Mitt mål är att vara på jobbet vid sju varje dag så att jag kan jobba in mycket flex. Men då måste jag gå hemifrån vid halv sex och gå upp halv fem. Jag är väldigt seg på morgonen så jag behöver mellan en kvart och en halvtimme för att gå upp ur sängen efter att klockan har ringt. Då blir klockan 4.

Denna vecka kom jag till jobbet mellan kl. 8 och 9.

Så jag måste fundera på hur jag ska göra. Jag kan heller inte vara hur länge som helst på jobbet pga mitt fritidsintresse.

Jag och min syster pratade tidigare i veckan. Vi kom fram till att vi båda måste öva på vår sociala kompetens. Kuratorn har sagt det också. Jag måste lära mig prata med okända. Jag ska inte skämmas eller vara rädd att andra tycker jag är ointressant. Jag ska inte behöva bli jätteledsen när de undrar om jag har barn.

Det enda sättet att träffa en partner är att kunna prata. Kuratorn säger att andra älskar att prata om sig själva så om jag ställer frågor så startar konversationen. Jag testade en gång men konversationen dog ut eftersom jag inte kom på vilka frågor man ska ställa.

Så nu försöker jag hitta tillfällen där jag kan prata med människor. Inte som mål att träffa någon utan att öva upp min social kompetens. Jag måste kunna prata med alla människor.

Svårt att hitta skor

Jag vill gärna sova ut på helgerna. Men jag sov inte bra inatt även om jag inte minns att jag vaknade. Jag var trött när jag vaknade. Så hela dagen har jag varit trött.

Jag skulle köpa skor idag. Men jag kom hem tomhänt.

Jag har letat på nätet idag också. Men en begränsad budget innebär att de skor jag vill ha kan jag inte köpa.

Jag letar efter bra sportskor att promenera i. Jag letar också efter höstskor att ha nu.

Men jag letar vidare. Kanske när jag inte är så trött så hittar jag något i någon av de affärer jag var i idag.

Min Ica Maxi har rea på träningskläder och sålde en träningströja för 50 kr. Jag köpte två tröjor idag.

15 min går både fort och långsamt + besök av en kattunge

Jag tränar nu på morgonen. Jag tränar en kvart på morgonen. Sekunderna går så långsamt.

Men när jag sedan ska äta, borsta tänderna och göra de andra sakerna på morgonen så går en kvart så fort.

En kvart ger inte så mycket träning men det är en start.

Ni kommer inte tro mig men idag öppnade jag balkongen vid halv åtta på kvällen. Jag hann bara ha balkongen öppen i några minuter innan en kattunge kom in.

Efter att ha fått hjälp av polisen så kunde kattungen komma tillbaka till ägarna som bor i balkongen bredvid.

Först ropade jag via min balkong, sedan bankade jag på balkongräcke och balkongvägg men ingen svarade. Jag ringde polisen. Medan jag satt i telefonkön så googlade jag vad jag skulle göra.

Polisen var jättesnäll och sa att denne skulle försöka få tag i numret till min granne. Min granne bor i porten bredvid och jag kommer inte in där. Polisen la på och sa att denne skulle ringa upp inom några minuter.

Han ringde upp och sa att han inte fick tag i grannen men han fick tag i någon annan i porten. Den grannen skulle ringa på min granne och tala om att deras katt fanns hos mig.

Sedan ringde polisen upp mig. När jag pratade med polisen då tittade grannen över på min sida och jag kunde lämna tillbaka kattungen.

Ni som följt mig vet att i min förra lägenhet fick jag också en katt och en fågel in i min lägenhet. Då bodde jag på sjätte våningen och nu på femte våningen.

Fel tidpunkt att skriva igår kväll?

Jag kanske inte ska skriva när jag är ledsen. Men har jag ingen att prata med så är det skönt att skriva lite. Jag somnade på en gång igår kväll.

Idag vaknade jag med huvudvärk. Men en tablett och två timmars vilande så har den försvunnit.

Mensen kom igår morse men det tänker jag inte så mycket på.

Idag är en bättre dag. Så oroa er inte. Ingen regn i sikte idag vilket innebär promenadväder.
Huvudvärken gjorde att jag skippade träningen idag. Jag ska nog ta en kort promenad idag och sedan blir det kokt korv med bröd.

Ha en fortsatt skön söndag allihopa.

Hantera min framtid

Såg just en film på trean om en kvinna som fick cancer och dog i 30-årsåldern. Utan barn men med många vänner och familj. Jag grät så mycket sista halvtimmen av filmen.

Hur skulle det bli om jag dog?

En av mina största rädslor är att dö utan familj.

Jag vill inte börja jobba på måndag. Jag behöver mer tid på mig.

Hösten kom för fort. Jag hann inte planera min framtid.

Jag skulle aldrig ha sett den filmen. Men jag kunde inte sluta titta. Filmen är slut nu men jag är fortfarande ledsen.

Just nu önskar jag att jag hade någon att prata med. Men nu ska jag försöka och gå och sova med tårar rinnandes.

Rent objektivt så säger alla att det går att leva ett lyckligt liv barnlös.

Men de säger aldrig att man kommer att bli påmind om barnlösheten varje dag. De säger aldrig att när man minst anar det så så kommer en kommentar liknande den jag fick denna vecka. När man tror att idag är en bra dag så förstör en enda mening det.

Idag var det inte bara filmen. Jag träffade en gammal klasskamrats mamma idag. Hennes dotter är lika gammal som mig. Hon berättade stolt att dottern blev mamma förra året.

Jag träffade min mamma idag och hon undrade varför jag såg lite nedstämd ut. Jag kunde inte glömma att en annan som är lika gammal som mig har fått barn. Jag sa till mig själv efter att jag hade träffat klasskamratens mamma att en annan persons lycka ska inte göra mig ledsen. Jag måste lära mig skaka av när andra berättar om sina familjer. Jag träffade min mamma ca två timmar efter klasskamratens mamma. Jag ljög ihop något till min mamma för jag orkade inte dra med henne i djupet också. Att hon aldrig får bli mormor är ju ett stort misslyckande för mig. Ett par timmar senare så hade jag skakat av mig det. Förhoppningsvis går det snabbare i framtiden när jag får höra när andra berättar om barn.

Men när jag såg filmen kom allt fram igen.

Jag googlade filmen och jag är inte den enda som gråter till den.

http://www.imdb.com/title/tt1440161/?ref_=ttpl_pl_tt

Åter igen fick jag höra...

"Men du har inte barn så du har tid. Jag har så mycket med skolstart, jobbet, familjen osv. "

Det fick jag höra ikväll av en person på min fritidssysselsättning.

Jag blir ledsen av att höra sådant. Är inte min tid värt något bara för att jag inte har barn?

Jag undrar om jag inte till slut borde säga någon spydig kommentar till de personer som säger sånt. Jag kommer ju att få höra sådana kommentarer i hela mitt liv.

Helst vill jag bara säga detta. " Jag kan inte få barn men om du ordnade att jag fick två miljoner så skulle jag kunna få barn. När du betalt för att jag har kunnat få barn så kanske du tycker att min tid är lika mycket värd som din tid."

Kurator och forskningsstudie om PCO

Jag var hos kuratorn igår. Det har snart gått ett år sedan jag började gå hos henne. Jag undrar hur länge till jag ska göra det. Jag kände igår att behovet fortfarande finns.

En vän smsade igår om att jag borde gå med i en studie om PCO på Karolinska. Jag mailade dem igår kväll. Jag fick svar i morse och jag föll på en av kriterierna. Man ska menstrationsstörning men jag har mens varje månad.

Man skulle under 12 månader gå ner i vikt och ta många prover under denna period.

I alla fall har jag fullt upp inför jobbstarten på måndag.

Jag var otydlig i förra inlägget om vikten. Jag har som mål att 1 januari 2015 ha gått ner några kilo i vikt. Det ska visa att jag är på väg åt rätt håll.

Min viktdelmål är 70 kg men det kan ju ta 1 år innan jag når dit.

Vi hörs

81,2 kg

Vägde mig nyss naken. Det har ju gått åt fel håll under sommaren. Det stora provet är ju vad som står på vågen den 1 januari 2015.

Lite mer än 4 månader till jul, nyår och årsskifte.

Andras lycka påminner mig om min olycka

Vid midnatt fick jag ett sms med bild på min kompis dotter. Hon föddes 20.40.

Jag vaknade av smset och skickade ett grattis. Vid halv sju idag fick jag ett tack sms från henne.

Det är höst nu och då skulle jag ha bestämt vad jag vill göra med mitt liv. Det enda jag kommer på kan jag inte få.

Vilket misslyckande av mig. Jag kan inte komma på något som skulle göra mitt liv bättre.

Jag sköt upp beslutet om mitt liv till hösten. Jag visste nog innan att jag inte skulle ta tag i detta under sommaren.

Jag vet inte om jag orkar både ta tag i vikten och börja betala för och engagera mig på en nätdejtingsida. Men jag blir äldre för varje dag att nu måste allt göras på en gång.

Små steg mot viktnedgång

Jag har bestämt att köra ett träningspass om dagen på 15 min. Jag började i lördags och det har gått ganska bra. Tiden går väldigt långsamt när jag gör det och orken är så där. Jag oroar mig för att jag inte kommer att ha ork att fortsätta med det när jag börjar jobba.

Att äta nyttigt har jag dock inte börjat med. Hemma går det bra men jag äter ibland hos föräldrarna eller fikar ute nu under semestern. Det är väldigt svårt för mig att äta nyttigt under semestern.

Min kompis smsade mig vid halv sex på kvällen idag om att hon är på förlossningen. Så snart kommer en liten flicka att födas.

Hemma igen

Jag var i Göteborg på semester. Men när vi åkte hem igår så tog vi en omväg via Ullared. Så jag kom hem sent igår kväll och det regnade sista biten. Men det var värt det.

Det har blivit mycket onyttigt under denna vecka.

Nu kommer min sista semestervecka och det känns lite stressigt. Har en del inplanerat.

Jag måste försöka ta tag i detta med att gå ner i vikt. Jag har en hel del att göra på mitt fritidsintresse också så det känns som att höststarten blir väldigt stressig och det är inte bra när jag ska hitta tid till att träna.

Min kompis som hade BF en 6 augusti har ännu inte fått barn. Så nästa vecka blir hon igångsatt.

Det är bättre

Det hjälpte att prata med kuratorn. Min vän smsade igår kväll och undrade om jag vill komma förbi idag. Hon har gått över tiden och ville ha lite sällskap. Jag skrev att jag tror inte att jag smittar längre och kan komma förbi. Hon är trött och orkar inte gå runt så mycket. Hon vill bara att barnet ska komma nu.

Vi pratade och sorterade lite barnkläder hon har fått från släkt och vänner. Det mesta gick att använda igen men en del var söndriga eller allt för fläckiga att de fick slängas.

Jag påminns inte så mycket när jag är hos henne. Det är annorlunda med henne.

Vi pratade om min framtid och hur jag ska gå vidare. Jag sa att det är tomt och jag vet inte vad jag vill.

Jag vet vad jag borde göra. Det är att gå ner i vikt och börja nätdejta. Men motivationen och lusten finns inte riktigt där.

Drömmen om att vara smal, hitta en partner och bli gravid/få barn finns där. Men den är inte tillräckligt stark för att ge mig styrkan/motivationen att träna varje dag och modet/engagemanget/tiden till att börja nätdejta.

Idag satt jag på timern på mobilen och lyckades göra några lätta övningar i 5 min. Inget man går ner i vikt av men jag tänkte se hur långt min kondition räcker till. Jag blev nog trött vid 3 minuter men redan vid 1 minut började jag undra när telefonen skulle pipa.

I peppgruppen på facebook finns många tips. Jag är bra på att ge tips om jag har några. Det är bara att själv följa alla tipsen som är väldigt svårt.

Är jag lyckligare om exakt ett år?

En dipp igen

Jag har mer tid att tänka på semestern. Det är både på gott och ont. Just nu mer ont.

Positiva händelser händer inte av sig självt utan man måste se till att skapa dem. Att vinna pengar är något som händer utan ens egen medverkan förutom att ha satsat pengar och spelat spelet. Men att gå ner i vikt måste man varje dag och varje sekund vara fullt engagerad. Man ska planera in tid till träning, ha ork, ha motivation, äta bra mat osv.

När jag kommer på positiva saker som jag vill göra så finns det antingen inga pengar eller ingen att göra det med.

Jag vill t.ex åka till Ullared och gå runt där. Inte för att jag köper saker för mycket pengar utan kanske slösar jag 500 kr. Jag vet att det är löjligt att åka dit för 500 kr för själva resan och boendet kostar mer. Men jag vill ha sällskap till Falkenberg också. Jag vill inte åka en bussresa över dagen dit utan ta bilen och i lugn och ro göra det jag vill där. Nästa år hoppas jag kunna åka dit om jag får någon med mig på resan. Reser man över sommaren så kan man göra annat också.

Jag måste alltså komma på positiva saker jag vill göra för att bli gladare. Just nu förutom Ullared så är det att skaffa barn. Men jag måste ta bort barn från den listan. Det är dock så svårt. Varje dag tänker jag på det.

Tänker på bristen på pengar, tänker på att jag borde kunna ha främlingar som har sex med mig varje månad för kanske den månaden sker miraklet, tänker på hur bra mitt liv skulle vara med barn osv.

Jag kommer dock inte ha sex med främlingar men det känns som att jag varje månad som går så slösar jag bort chanserna till mitt mirakel.

Varje månad som finnarna exploderar i mitt ansikte pga PCO:n påminns jag, när mensen kommer påminns jag, när människor påpekar min ålder och undrar om jag inte vill ha barn påminns jag...

Jag vill ha barn och minst två barn för jag vill att mitt barn ska ha minst ett syskon.

Så skulle jag få mitt mirakel så vill jag ha tvillingar. Jag vet ju aldrig om jag skulle kunna bli gravid igen.

Dippen består alltså i att jag hittar ingenting positivt i mitt liv just nu.

Jag ska till kuratorn imorgon och just nu är jag verkligen glad för det. Jag har ingen att säga till att jag inte är så glad just nu.

Åskan väckte mig halv sex i morse och jag gick och la mig efter midnatt. Så trött har jag varit hela dagen också vilket inte heller bidragit till att göra mig på gott humör idag.

Inte ett nytt misslyckande till

Jag har ju bestämt mig för att jag ska gå ner i vikt. Men det har inte gått bra under semestern. Först att vara sjuk och sedan bjuds man på mycket onyttigt när man är hos andra. Jag fikar mycket och på caféer finns sällan något nyttigt om man inte vill köpa en dyr smörgås. Jag är inte rik så det blir ju då onyttiga kakor som är billigare.

Men kanske efter semestern kan jag ta tag i det.

Jag vägde mig idag men kände att lägga upp vikten här känns inte rätt. Att sätta det på pränt är som att visa misslyckandet offentligt.

Drömmen om barn finns där i bakhuvudet. Jag känner det varje dag. Jag kan bara hoppas att den blir vagare och vagare för varje dag som går.

Lite av en klagoblogg

Min blogg kanske har blivit lite av en klagoblogg. Men jag är så trött på motgångar både stora och små. Kan inte något gå min väg?

Jag är inte så sjuk längre att jag inte kan göra saker. Igår åkte jag till Ikea och snabbshoppade presenter till min kompis som ska få barn och lakan till min extrasäng. Min syster skulle sova över igår och jag måste ha lakan att byta till när de som är i sängen nu ska tvättas. Men det blev ett besök till Ikeatoaletten för att snyta mig. Sedan åkte vi och fikade.

Min kompis har sagt att när hennes barn är större alltså äldre än 5 år så kan jag få ta hand om dem lite mer själv.

Jag skulle ha besökt min kompis som är gravid denna vecka men pga sjukdom så kändes inte det lämpligt för mig att besöka henne och eventuellt smitta henne. Hennes BF är den 6 augusti.

Det blev inga besök till bad innan jag åker iväg nu på fredag. Inga picknicar eller andra längre utomhusaktiviteter.

Jämfört med andra som är mycket sjukare så har jag det väldigt bra.

Jag kan inte förklara så att ni förstår men för MIG så kändes det och fortfarande känns jobbigt att jag blev sjuk när min semester började. Allt är relativt men jag hoppas att ni kan förstå att jag är besviken på att semesterstarten blev så här.

Det kändes lite som en panikhandling av presenter på Ikea men det är bättre än inget. Jag kanske köper något klädesplagg efter att hon har fött. Enligt ultraljudet ska det bli en tjej men man kan aldrig vara säker.

Gråter

Det blev lite bättre igår. Febern försvann nog i lördags men snuvan och hostan är kvar. Intensiteten är mycket mindre nu.

Men tar jag nässpray och hostmedicin så klarar jag mig i en timme utan att gå till och toaletten och fräsa näsan. Men jag gör så bara 2-3 gånger om dagen då jag vet att jag måste göra något utan att störas. T.ex äta mat, duscha och gå och sova.

Men jag tog mig ut igår och tänker göra det idag. Fika med mamma ska jag göra idag. Jag har semester och sjukdomen ska inte hindra mig för att göra det bästa av den lilla semestertid jag har.

Min syrra gav mig en ny bok förra veckan som hon trodde att jag skulle tycka om. Hon hade nyss läst den. "Kaffe med rån" heter den. Jag klarade bara av att läsa ca 50 sidor.

Jag kände bara att böcker är kanske inte min grej. Varför kämpa? Varför läsa böcker bara för att det är bra för en och alla andra gör det speciellt under sommaren?

Men min syster gav inte upp. Tidigare har jag fått läsa de pocketböcker som hon har köpt.

Nu gick hon till biblioteket och lånade en bok. En bok som hon började läsa ca 50 sidor i innan hon gav den till mig igår eftermiddag. Jag läste halva boken igår kväll och den andra halvan denna förmiddag.

Jag har faktiskt läst en hel bok i år. Den kanske blir den enda boken i år. Jippi.

Så nu vill ni kanske veta varför titeln på inlägget heter "Gråter". Ja, när jag läste en av de sista kapitlen började jag gå gråta och fick gå till toaletten för torka bort tårarna och snyta mig.

Boken heter " Längtan bor i mina steg" av Klara Zimmergren.

Jag har ju sett henne på tv flera gånger i år pratandes om sitt liv, barnlösheten och adoptionen. Så jag visste vad jag gav mig in i. Det var med en liten motvilja som jag började läsa boken. Jag hade ingen lust att läsa om någon som lyckats.

Men jag fastnade och hade svårt att sluta läsa. Hon beskrev allt som jag kände.

Jag önskar att alla som har lätt att få barn kunde läsa hennes bok. Min kurator har flera gånger sagt att det kan vara bra om jag berättar för mina arbetskamrater vad jag har gått igenom. Aldrig i livet säger. Hon tror att de kommer att överraska mig och ta det väldigt bra. Jag tror inte det. Jag vill inte blanda in dem i mitt privatliv. Det räcker nog att min chef vet.

I boken så skriver hon om att gå vidare. Det finns inget svar till hur man går vidare.

Att försökandet är över förstår jag att jag fortfarande har svårt att acceptera. Pengarna är slut. Chansen finns att med rätt äggdonator så går det men jag har inte pengar till nya försök.

Jag skulle inte gråta till ett visst kapitel i boken om jag hade accepterat det. Jag tror inte det i alla fall. Vill ni veta till vad jag grät till?

Det var kapitlet där hon gick i affären och visste för första gången att nu köper jag kläder till mitt barn. Det är inte en förhoppning längre för henne utan en realitet även om hon inte hade träffat sin son än. Jag kommer aldrig att få uppleva det där.

Vet ni hur många gånger jag har velat köpa något till mitt "kommande" barn? Jag vet att många försökare gör det och sedan ligger det där tills det är dags. Det är kanske bra att jag aldrig gjorde det för blir aldrig min tur. Men i mitt huvud vet jag fortfarande vad jag skulle köpa till mitt barn. Hur dopet skulle vara mm.

Min bästa vän väntar barn nr 2 och jag har de senaste månaderna försökt att komma på vad jag ska köpa till barnet. Men jag kommer inte på något som är bra. Inför hennes första barn så hade jag inte börjat försöka än men ett par månader senare gjorde jag det. Då fanns hoppet.

Det jobbiga är att inget blir som jag vill. När jag verkligen försöker kontinuerligt att promenera så blir jag sjuk. I värmen så har glass varit en räddning för mig när jag har tröttnat på isvatten.

På fredag ska jag åka bil i åtta timmar och halva den tiden är det tänkt att jag ska köra. Min kropp vill inte ens bli frisk i tid.

Jag är ledsen att jag klagar så mycket men ingenting går min väg just nu. Jag tror inte på talesättet tänk positivt.

Jag tror det vänder imorgon

Det var för varmt i lägenheten igår så jag la mig en stund i skuggan för svalka. Jag tror att imorgon vänder det. Då hoppas jag att snuvan blir mindre och jag kan vara ute en längre stund.

Men i eftermiddag tänker jag gå till affären. Att vara inomhus hela tiden är tråkigt.

På fredag åker jag iväg och måste vara frisk då.

Enligt min termometer är det 28 grader redan men min mobil säger 25. Enligt TV4:s väder skulle det bli max 28 idag. Jag vet inte om de kommer att ha rätt. Tror inte det.

Jag önskar att jag kunde få vara lycklig. Vad det är vet jag inte.

Ett delmål på väg dit är att väga 60 kg.

Sjuklingens semester

Det är enklare att skriva på Facebook men där skriver man inte ledsna inlägg. Det borde finnas en sxxxbook där man skriva korta inlägg om sitt pissiga liv. Istället skriver jag här.

Knappt sex timmar orkade jag vara på jobbet idag. Jag gjorde min plikt och sa till chefen att jag går hem på grund av att jag är sjuk. Jäkla sätt att fira semesterstarten. Jag tror jag har feber för jag mår sämre än de två första dagarna. Tempen var på 37,3. Jag har ställt in allt de kommande tre dagarna.

Det är också jobbigt att vara sjuk i denna värme.

Som tur är bor jag nära mina föräldrar och de ska komma förbi med mat snart. Glassen räcker inte så långt.

Jag fick lön idag och tänkte då fylla på kyl och frys. Jag har inte handlat sedan förra helgen och den maten var planerad att räcka till fredag morgon. Juli månad blev lite för dyr pga oplanerad semester i början av månaden.

Det är sådana här stunder man önskar att man hade en partner. En som sköter hushållet när man själv inte orkar.

Mina föräldrar sa att de kommer att gå ut med soporna också.

Så nära semestern men då kom sjukdomen

Igår blev jag sjuk. Inte så sjuk att jag inte kan jobba men det känns i halsen, rinner lite då och då i näsan och enstaka hostningar. Alla tabletter och nässpray man kan ta tar jag.

Så himla jobbigt.

Det har därför inte blivit några promenader sedan igår. Kanske lika bra det eftersom det är så varmt.

Nu kommer några spoilers till alla er som inte läst Ove-boken. Den heter egentligen "En man som heter Ove". Jag skriver nu om vad jag tyckte när jag läste delar av boken.

Jag försökte förra sommaren att läsa den.  La av efter kanske ha läst ca 40-50 sidor när jag fick reda på att frun var död. Jag var extra känslig efter två misslyckade IVF:er.

Men jag har uppmuntrats av syrran och en vän att börja läsa den igen. Så i måndags var jag i källaren och letade efter boken. Jag började läsa boken igen. Jag läste ca 100 sidor innan det tog stopp igen. Ingen av dessa två som uppmuntrade mig att läsa den sa att frun förlorar barnet. Alltså jag fattar inte att de inte förstår att jag inte vill läsa sånt.

Jag kontaktade min syster och undrade vad hon tänkte när hon sa att jag absolut borde läsa den. Det var dock hårdare ord som jag sa till henne men ni fattar nog. När jag hade läst kanske 40 sidor i måndags brann hans hus ner och han hade ingen försäkring. Jag tyckte så synd om honom att lusten att fortsätta läsa minskade rejält men jag fortsatte.

Syrran sa att det är bra att läsa böcker för då uppskattar man sitt eget liv bättre. Att läsa om andras dåliga liv gör att man kan tycka ens eget är bättre sa hon. Jag är ledsen men jag vill inte läsa om att människor mår dåligt. Jag vill att de ska få sina lyckliga slut.

Förra sommaren försökte jag ju också läsa Hundraåringen men la av efter 100 sidor. Jag tyckte inte om hur människorna betedde sig i den.

Så jag antar att det kanske inte finns böcker som passar mig.

Jag funderade sedan lite på varför jag gillar vissa sorters filmer och tv-serier. Jag gillar action och delvis sci-fi. Det är kanske för att det inte är verkligt och långt borta från känslorna. Men jag kan se komedier, dramor och romantiska filmer också.

Jag vet att det är motsägelsefullt när jag inte klarar av att läsa vad människor skriver på facebook. Jag måste läsa facebook av en anledning men jag scrollar förbi så fort jag kan alla lyckliga händelser. Ett förlovningsinlägg såg jag idag och över 100 gillande. Men jag har inte klickat på gillat.

Om man bara visste

Om jag visste att jobbar jag hårt så kan jag gå ner ett kilo i veckan så om 20 veckor så är 20 kg väck. Att ha kvar motivationen skulle vara mycket enklare då.

Precis som att skaffa barn så vet man aldrig om man når målet.

Dröm och realitet är inte samma sak.

Både igår och idag har jag i alla fall tagit en promenad. Att äta nyttigare jobbar jag fortfarande på. Det går sådär på den fronten och nu på lördag börjar min semester.

Jag har i alla fall inte gått upp i vikt.

Jag har sagt detta till kuratorn och jag minns inte om jag har sagt det till er.

Min hjärna tänker logiskt och mitt hjärta gör inte det just nu.

T.ex det finns en på facebook som har en allvarlig sjukdom. Min hjärna tänker logiskt att det är synd om den personen, dess familj och vänner.

Mitt hjärta tycker att den personen har hittat en partner, fått flera barn, bor i hus, har ett välbetalt jobb ( över 40 000 kr i månaden) så då vill inte mitt hjärta tycka synd om denne.

Jag har ingen partner, stora skulder, inga barn och får kanske aldrig barn och därmed aldrig fått känna rena lyckostunder som den personen måste ha känt flera gånger i sitt liv.

Jag har svårt att känna glädje med andra eller att känna medkänsla med andra. Ju längre tiden går så kanske det blir bättre.

Det mitt hjärta känner syns aldrig för min logiska hjärna vet vad man ska säga och hur man ska bete sig.

En annan bloggare slutar blogga

Jag vet att jag har läsare som tycker att allting som händer runt omkring kopplar jag alltid till mig själv. De tycker att jag inte borde göra den  kopplingen.

Idag har Wilda Mathilda bestämt sig för att sluta blogga. Jag har också följt henne i några år nu.

Det finns ett uttryck om att saker och ting kommer i tre.

Vad är nummer 3 undrar jag?

Ännu ett avslut kom idag i och med att hon slutar blogga. Är jag nummer 3?

Mina känslor

Det blir två inlägg back to back.

Grattisinlägget i förra inlägget är viktigt.

Jag har försökt att vara så ärlig som möjligt på bloggen.

Jag har följt Cecilia sedan jag själv började försöka. Nu är hennes fertilitetsresa över. Hennes tog 14 år och jag beundrar att hon hade orken att fortsätta trots alla bedrövelser.

Men jag har känt den sista tiden att när hennes resa tar slut så borde jag också mer definitivt göra ett avslut på min resa. Jag påminns ju om det jag troligen aldrig kommer att få. Några miljoner lär jag inte vinna.

Men jag vet inte om jag ska sluta läsa vissa bloggar helt eller bara sluta läsa dem varje dag. En gång i veckan kanske är bättre.

Ibland undrar jag om det är värt att ha kvar bloggen. Att tänka på det förflutna gör inte framtiden bättre. Man ska ju inte älta.

För två dagar sedan startade en facebookvän en peppgrupp för de som vill gå ner i vikt. Jag gick med i den. Men jag är inte så bra på att äta nyttigt på kvällarna. Ikväll är inte ett undantag. Igår tog jag en promenad men idag umgicks jag med min bror på kvällen och det blev då ingen promenad.

Att gå ner en fjärdedel av min vikt blir väldigt svårt men är ett måste. Rent krasst så förutom hälsan ökar det möjligheterna att hitta en partner.

Grattis till en kämpare som fått barn

Bebiskarusellen aka Cecilia har fått barn efter 14 års försök.

Att hon har orkat försöka i så många år.

Försöker leva

En vän till mig tror att jag passar ihop med en av hennes vänner.

Igår ordnade hon att han, jag och hon åt middag ihop ute. Men han visste inget om avsikten. Eftersom vi var tre så fanns det inga krav. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. När jag kom hem så pratade min vän och jag i telefon. Hon uppmanade mig att skicka en vänförfrågan på facebook till honom. Jag gjorde det och han sa ja.

Men sen vet jag inte vad som ska hända. Idag rådde hon mig att ligga lågt några dagar och sedan kanske jag kan skicka ett meddelande på facebook.

Jag är inte på bra på sådana saker. Min vän sa att hon har blivit nobbad flera gånger i sitt liv men att det gör inget. Min vän har varit ihop med flera män så att våga visa sig intresserad fungerar för henne. Just nu har hon precis börjat dejta en annan man.

Men jag är inte bra på detta. Att man har olika saker gemensamt betyder inte att det finns en attraktion. Igår pratade vi om ett par som de känner. Paret skilde sig nyss eftersom de kände att de är mer bästa vänner än älskande.

Jag vill inte tvinga fram något hos mig heller. Jag känner att tidigare kan jag ha gjort det. Velat finna mannen i mitt liv att jag blundat för saker.

Kristallsjuka

Jag ville bli av med yrseln och hade googlat. Så det blev att ringa vårdcentralen och igår gick jag dit. Läkaren trodde kristallsjuka och jag fick ligga på britsen och göra några övningar med huvudet. Ingen yrsel sedan dess. Han sa att jag kunde gå på www.yrsel.com om jag drabbades igen.

Men jag har en konstig känsla i kroppen fortfarande.

Annars så är det ägglossningsdags för det märker jag på flytningarna. Just nu önskar jag att jag hade en partner så att jag åtminstone kunde försöka på riktigt att bli gravid innan jag ger upp helt. Tyvärr är hoppet det sista som lämnar en och jag kan inte sluta tänka långt bak i huvudet om att jag blir en av alla dessa mirakel som blir gravid.

Så just nu vill jag bara ha ett bra liv.

Jag fikade i stan med syrran idag efter jobbet. Vi provade kläder och det är svårt att hitta finna sommarklänningar till mig. Min syster var snäll men ärlig. Alla valkar gör det svårt att hitta något fint.

Jag måste gå ner 15-20 kg. Jag fattar bara inte hur det ska gå till.

Startvikt

Så nu har jag uppdaterat fliken Motion/Vikt. Jag vägde mig själv igen nu på kvällen. Så efter dagens måltider vilka inte innehöll glass, godis eller fika så blev det 80,4 kg. 300 gram kanske jag går upp efter att ha ätit under dagen.

Jag har ingen att skylla på än mig själv.

Jag undrar om jag har stressat för mycket eller druckit för lite vatten eftersom jag fortfarande då och då känner yrselkänslor.

Jag hade jättebra i Töreboda. Bra väder och ingen stress. Vi avslutade gårdagen med minigolf och lunch innan vi åkte med tåget hem. Jag kan definitivt rekommendera orten som ett bra semesterställe.

Vikten

Jag har inte varit bra men jag har försökt att äta lite bättre.

Jag slutade i början av juni att köpa hem godis och kakor. Men när jag är ute på caféer och restuaranger så har jag köpt glass och fika.

Jag trodde att det åtminstone skulle leda till att jag låg stilla.

Men naken idag så vägde jag mig. 80.1 kg. Tyvärr har jag gått över den där gränsen 80 kg som jag lovade mig själv att aldrig gå över igen. Ett stort misslyckande.

Visst åt jag glass, kex, brieost, jourdgubbar, en kanelbulle, glass igen, alkoholfri äppelcider 3 kvällar och till sist glass igen igår under dessa 4 semesterdagar. Men jag cyklade 3,7 mil i fredags och gick 1,6 mil i lördags.

Det dumma är att typ det mesta har satt sig kring magen. Min bror sa innan minisemestern att jag såg mer gravid ut än förut.

Jag måste fundera på hur jag ska gå ned i vikt på bästa möjliga sätt som passar mig.

Dåliga tankar

Så idag surfade jag på en del skaffabarnbloggar. Några är inne i en svacka just nu och skriver av sig på sina bloggar. Det är bra att de gör det.

Men jag känner i efterhand att jag inte borde ha läst dessa inlägg. Jag vill inte att andra ska må så dåligt som jag har gjort bara för att de inte blir gravida.

Jag mår lite bättre nu men som ni har läst av de senaste inläggen så mår jag inte helt bra. Det går inte att släppa det här med barn även om jag logiskt vet att jag borde göra det för att inte gå under helt.

Jag har haft riktigt dåliga tanker och idéer under de senaste månaderna. Men de har aldrig blivit verklighet.

Av de som vet vad jag går igenom så säger en del att jag aldrig har provat det vanliga sättet och jag kanske blir gravid på direkten om jag gör det.

Det har ju lett till att jag har tänkt på att varför inte hitta någon på nätet och har sex med den personen. Vill han inte ha kondom ska jag inte hindra honom. Men risk för sjukdomar och att det är fel mot barnet har ju så klart hindrat mig att göra detta. Det hindrar dock inte från att idén med jämna mellanrum återkommer.

Hade jag råd så skulle jag börja betala för medlemskap på en dejtingsida. Deras gratisversion räcker inte långt och vill man vara lyckosam måste man betala. Jag hoppas få råd i höst.

Att vara avundsjuk på andra, missunnsam och känner varför de men inte jag. Ja, det är många sådana saker jag läser andra skriva om på sina bloggar och just de saker jag känner själv. Jag pratar om det med kuratorn också.

Oavsett vilka lyckliga händelser som händer andra så vill jag inte se eller höra om det. Jag vill inte höra om att de har träffat någon, fått en resa till Mexiko i present av sambon ( fyllt jämnt, inte 20 och inte 40), blivit sambo, fått/köpt en ny bostad, ska få barn, barnen nått en milstolpe osv.

För inga sådana lyckliga saker händer mig. Just nu känns det heller inte som att de någonsin kommer att hända mig. Vad kommer att göra mig lycklig?

Jag surfade också in på www.people.com idag och läste en artikel om att Cameron Diaz inte vill ha barn. Då skriver många att hon kommer att ångra sig. Hon dör ensam. Livet är inte värt att leva utan familj. Någon skrev att man kan ha vänner eller andra familjemedlemmar som syskon och syskonbarn som bryr sig om en. En annan skrev att hon jobbar på äldreboende och man kan aldrig ersätta barn och make/maka med syskon och syskonbarn. Syskonen och syskonbarnen kommer aldrig att besöka en lika mycket som make/maka och barn. De bryr sig inte heller lika mycket.

Jag försökte verkligen så gott jag kunde att skaffa mig en egen familj. Men det gick inte.

Krämpa

Med idag så har jag tre dagar i rad vaknat upp med illamående. Jättekonstigt. Sedan när jag har vänt på höger sida så har det blivit värre. Då har jag vänt mig på vänster sida och då har det blivit lite bättre. När jag går upp från sängen då minskar det mycket. Men magen känns konstig ändå. När jag kommer till jobbet så mår jag bra igen.

I måndags när det hände första gången då blev jag rädd. Det har inte hänt förut och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag gick upp men det kändes inte bra så jag gick och la mig igen. Låg där i några minuter innan jag gick upp igen.

När jag vaknade idag så mindes jag också en dröm jag hade. Två personer sa till mig samma dag att de är gravida. Jag ville bara försvinna från dessa jobbiga situationer men det gick inte. Jag var tvungen att hålla upp fasaden.

Det går inte att glömma att jag vill ha barn även om jag vill det. Jag får krämpor som gravida får och jag drömmer om att alla blir gravida förutom jag.

Minisemester snart igen + Social kompetens + Provdejting

Så på torsdag kväll åker jag till Töreboda och kommer hem på söndag. Ett fint vandrarhem på landet ska jag och en kompis bo på. Vi har tur för i helgen ska det bli bra väder. Det blir så där på torsdag och fredag när det gäller vädret. Men det viktigaste är att komma bort.

Jag pratade i helgen med syrran om speeddating. Jag såg att det finns ett par sådana events nu i sommar. Men jag vill gå dit mer för att öva upp min sociala kompetens än att dejta. Den social kompetens jag vill ha fått när jag helhjärtat satsar på att dejta.

Det är dock inte schysst mot deltagarna på speeddating att jag inte är 100 % med när man gör detta. Så det blir ingen speeddating för mig i sommar.

Jag måste hitta andra sätt att öva upp min sociala kompetens och min talförmåga. Att prata med okända är jättesvårt. Men det är det enda sättet att hitta en partner.

I pressade situationer som dejting är det svårt att prata om mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är och vad jag vill. Det är mycket enklare att prata om allt dåligt i mitt liv. Men sådana saker skrämmer bort män. Jag sa till kuratorn förra veckan att vi måste prata mer om självförtroende och sådana saker. Så förhoppningsvis nästa vecka kan vi göra det.

Sedan jag skrev om att jag fantiserar om hur min drömframtid kan se ut så gick det inte att fantisera mer om den historien igen. Det tog bara stopp. Det är nog inte bra att skriva om det på min blogg om jag vill fortsätta fantasin.

Men i fantasierna så lyckas jag på något sätt prata med en man och få honom intresserad. Efter att ha träffat honom några gånger så stannar han kvar. Men det är efter ett par gånger som jag känner att jag kan prata lite djupare med denna man i fantasierna. I verkligheten känns det som att den jag är skrämmer bort män och de absolut inte vill sitta längre än 5 min på en dejt med mig. Att få dem att träffa mig fler gånger så att jag kan öppna upp mig mer och prata känns ouppnåeligt.

Jag skulle därför vilja provdejta några så att jag kan öva upp min social kompetens. Men jag har ingen att provdejta med.

Konstig dröm

Jag var hos kuratorn igår för första gången på några veckor. Hon har haft semester ett par veckor. Sedan har jag haft mycket att göra.

Mitt liv går inte framåt men står stilla. Men jag tror att vänrelationerna går bra och det tyckte kuratorn inbjudan till nästa veckas semester visar det.

Så vi ska diskutera kommande gånger att jag ska bli glad över positiva saker i mitt liv. Det är inte så lätt speciellt när man är van över att bakslag alltid kommer efter något positivt. Ett bakslag som gör att man inte hamnar på 0 utan -1.

Mensen kom i fredags och igår var sista dagen.

Jag har de senaste dagarna tänkt på hur det skulle kännas att vara gravid.

Jag vet inte om jag har drömt det eller om min hjärna vill spela mig ett spratt men jag tror jag drömde att jag är gravid nu. Drömde det för några dagar sedan. Trots ultraljudsundersökningar, hysteroskopi och mens så är jag gravid enligt drömmen. Jag minns inte att jag har drömt det men det finns hela tiden i bakhuvudet om att alla har missat att jag är gravid. Just den känslan kom för några dagar sedan. Logiskt vet jag att jag inte är gravid men när den bilden/känslan dyker upp måste jag påminna mig själv om mensen och hysteroskopin. Jag tror det kan bero bland annat på att man läser mycket om att man kan blöda när man är gravid som denna fantasibild/känsla finns i huvudet.

Jag hoppas att ni inte tycker att jag är tokig. Jag vet inte varför det dyker upp nu. Det enda jag kan tänka på är alla påminnelser på jobbet.

Jag funderar fortfarande på vad jag ska köpa till min vän som får barn i augusti. Under semestern så pratade jag om det med min syster. Att köpa saker jag skulle vilja ge till mitt eget barn är inte bra. De sakerna ska jag hålla kvar för mig själv även om det aldrig blir barn.

Nu blev det lite vattnigt i ögonen. Så dags att sluta skriva detta inlägg.

Ha det bra allihop.

Ensamhet

Jag har surfat på så många hemsidor och bloggar som har med att familj och skaffa barn att göra sedan jag började försöka. För mig så går det bara att inte sluta titta till dem då och då. Jag är nyfiken. Men det blir allt mer sällan jag tittar in.

Jag är inte en försökare längre. Jag vet inte vad jag är längre. Ex-Femmis snart?

Idag var jag inne på Familjeliv. Jag minns inte när jag var där sist. Kanske en månad sedan kanske mer.

Jag såg då en tråd om alla som var ensamma under midsommar. Det brukar finnas sådana trådar vid varje storhelg.

Jag är inte riktigt som dem men förstår dem. Jag har min familj men jag har ingen partner eller egna barn. Jag har inte skapat en egen familj.

Det är så många som vill träffa en partner och då få en egen familj. Sedan kan det bli barn men har man en partner så får man en familj.

Många av de ensamma vill också ha vänner. Det är väldigt svårt att skaffa vänner i dagens samhälle och som vuxen.

Det känns så onödigt att det sitter så många ensamma i Sverige.

Ibland funderar jag på om det inte borde finnas en statlig vänförmedling. Eller en statlig partnerförmedling. Samhället tjänar på att människor har vänner, partner och familj.

Jag är medlem på några dejtingsajter men är inte aktiv på dem. Jag har märkt att vill man få ut något av dem så måste jag ha betaltjänsten. Jag har just nu inte ekonomin för att betala för betaltjänsten. Men jag hoppas att i höst har jag råd.

Ständigt påmind på jobbet

1) I fredags gick en kollega på föräldraledighet. Hon ska föda i juli

2) Idag hittade en kollega en hel bunt papper i skrivaren om ägglossning och hur man blir gravid. Nu pratar alla om vem det kan vara som har skrivit ut dessa papper. Papperna ligger kvar i skrivarrummet. Det är i alla fall inte jag denna gång.

3) Idag såg jag en liten mage på en kollega. Så nu är hon gravid också.

Jag jobbar på en stor arbetsplats där vi är flera hundra. Men det är ca 100 som sitter runt omkring mig som man ofta ser.


Det jag kom på nu efter dagens två händelser är att jag aldrig kan bli personen jag var innan jag började försöka skaffa barn. Jag kan aldrig glömma bort dessa tre år.

Ursäkta att jag svär nu.

Fan.

Ta tillvara möjligheter

Nu när jag inte försöker skaffa barn är jag inte så bunden som jag brukar vara. Slipper säga nej till saker och ting.

Jag har blivit erbjuden att åka bort fredag till söndag om två veckor med en vän. Det kostar inte så mycket men vi ska bo på ett vandrarhem, hyra cyklar och umgås. Nu hoppas jag att min chef går med på att ändra min semester. Jag ska byta en semesterdag till den 4 juli.

Jag hade aldrig kunnat säga ja till detta om jag var mitt uppe i ett försök. Sprutor ska tas, läkarbesök ska bokas och man vet aldrig när man ska åka iväg. På sommaren gör många försökare sina försök. Jag gjorde försök under mina somrar också.

På lördag ska en annan vän komma hem till mig och vi ska laga mat ihop.

Det ska ju regna torsdag till söndag denna vecka så det blir en del inomhusaktiviteter. Jag hade hellre varit ute men många caféer och andra ställen är ju ändå stängda under midsommarhelgen.

Sommarfin

Så jag letar på nätet efter en fin sommarklänning och en fin tunika. Tyvärr så är mammakläderna finare än de vanliga kläderna. Det ska vara billigt också.

Ytterligare en påminnelse om vad jag aldrig kommer att få.

Men jag köpte en klänning på Ica idag. Den var på rea och jag hade Icarabatt så det blev 154 kr. Den duger men jag vill se fin ut trots hur jag ser ut.

Idag fikade jag med en vän. Det var skönt.

Livet är inte pest. Men orken, lusten och/eller orken att ta det svåra beslutet att prioritera finns inte riktigt nu.

Det jag måste göra är att gå ner i vikt, få mer ledig tid i mitt liv, fundera på mitt jobb och börja nätdejta.

Fantasier om mirakel

Jag trodde inte att jag skulle skriva mycket mindre på bloggen när jag inte gör försök. Jag borde ha mer tid till bloggen nu.

Men tiden går fort. Jobb, fritidsintresset, vänner och familj.

Resan var bra. Runt 30 grader och sol varje dag. Budapest är en väldigt fin stad. Jag och syrran hade det bra på semestern.

Idag hade jag avstämningssamtal med min chef. Hon har det med alla anställda. Lite som ett nulägessamtal fast med inslag av prat om vad man bör göra för att kunna få upp sin lön. I höst blir det lönesamtal.

Det är stressigt på jobbet och vi pratade om hur jag ska bli mindre stressad.

I torsdags när flygplanet lyfte så slog en plötsligt smärta till i tandköttet eller i några tänder. Att det slog till precis när planet lyfte utan att jag åt något gjorde mig fundersam. I tisdags ringde jag tandläkaren och idag var jag där. Jag var sjuk/förkyld i två veckor innan semestern. Tandläkaren kom fram till att inflammation i tandköttet pga den förkylning som jag hade. Om det inte försvinner till början av nästa vecka så ska jag ringa dem igen.

Idag började en kollega att gå runt och säga hej då inför hennes föräldraledighet. Hon ska få barn i början av juli. Hennes sista dag är imorgon men hon jobbar inte många timmar då.

Jag var trevlig och sa hej då och lycka till. Sedan gick jag till skrivarrummet och skrev ut några papper från skrivaren. Ingen annan var där. Jag tittade ner på min mage och rörde den lite snabbt. Jag var rädd att någon kunde komma in så det blev bara en kort stund jag rörde magen. Jag sa lite tyst att jag önskade att min mage kunde också ge mig denna glädje.

Jag har nog sedan jag varit tonåring fantiserat olika framtidsscenarion i mitt liv när jag ligger i sängen och försöker somna. Det går i perioder när jag gör det. Dessa fantasier kan vara i några veckor. Alltså jag börjar en historia och fantiserar om det i tio minuter och sedan somnar jag. Dagen efter när jag ska somna så fortsätter fantasin igen.

När fantasin inte kan komma längre så slutar jag tänka på det. Sedan kan det dröja veckor eller oftast månader innan en annan sätter igång.

Nu har jag haft en fantasi i två veckor. Den tillhör en av mina vanligaste fantasier. Alla är dock i olika sorters varianter av samma sak. Jag tänker på hur jag träffar en man, hur vi hanterar vardagssituationer och livet och sedan att vi trots livet upp- och nergång blir normallyckliga. Barn var länge en naturlig del i dessa fantasier.

Nu hanterar min fantasi situationen hur jag och min pojkvän/sambo tror om vi kan vara ihop när jag inte kan få barn. Han vill någon gång i framtiden gifta sig och jag stretar emot för jag är inte så säker på att han vill leva barnlös. Jag väljer ju själv hur det går i fantasin och att bli mirakulöst gravid kan jag ju göra men jag vet inte om det är det jag vill.

Det sker inga mirakel i mitt liv. Blir jag lyckligare av att fantisera om mirakel?

När jag var tonåring kunde jag fantisera historier om andra och skriva ner dem. Lite som en författare.

Jag måste ta tag i mitt liv. Vikten har tyvärr gått upp ganska mycket i år. Mat och träning måste komma högre upp på prioriteringslistan men det är inte lätt. Vad ska då halka ner på den listan?

Resten av det här året känns som ett vakuum. Just nu finns det inget jag tror jag kan göra i år som gör mig gladare.

Första dagen på första sommarmånaden

Inflyttningsfesten igår var lyckad. Min syster kom på menyn och hjälpte mig fyra timmar på fredag kväll och en timme innan festen började igår. Jag är inte bra på att laga mat medan min syster tycker att det är kul.

Alla gäster tyckte om det som bjöds och trots att mammorna hade sagt att jag inte skulle köpa speciell mat till barnen så gjorde jag det. Jag frågade dem en extra gång om de verkligen inte ville ha något speciellt till barnen.

Men jag köpte bananer, festisar och korv med bröd ändå.

Gissa vad barnen åt? Bananer, festisar och korv med bröd.

Den ena vännens son fyller år nästa helg men jag kan inte komma på kalaset. Så han fick sina presenter igår och både mamma och son var nöjda. Mamman tyckte om kläderna som sonen fick och sonen tyckte om leksakerna.

Det var rea på kläderna så jag köpte ett par shorts och två t-shirts. Leksakerna var armpuffar att ha när man simmar, kikare och en ficklampa för barn. Ficklampan var inköpt på Ikeas barnavdelning och var en sådan som man vevar upp själv för att det ska lysa.

Mamman sa att hon inte hade tänkt på att hennes son ska ha nya armpuffar nu när han är äldre och var glad över att jag hade tänkt på det.

De vuxna gillade maten. Det var mycket att välja mellan. Tre olika förätter, en huvudrätt med sallad, två olika bål och en efterrätt. Men vid sidan om efterrätten fanns mandelkubb och en liten Marabouchokladask utifall någon inte gillade efterrätten.

Det blev mycket mat över och syrran tog lite med hem och mina föräldrar fick också lite.

Det känns konstigt att vara ledig hela veckan. Det känns också konstigt att jag ska åka iväg på semester på torsdag. Vanligtvis brukar jag ha packat redan men eftersom jag är ledig så har jag skjutit upp på det.

Jag önskar er alla en jättetrevlig nästa vecka.

Nationaldag och dop missar jag men hade jag varit hemma hade jag nog tittat på det.

Kram

Ytterligare en vecka har gått

Tiden går så fort att jag inte märker att jag bloggar så sällan.

Det är fortfarande fullt upp på jobbet. Jag är ledig nu fram till den 9 juni. Jag har planerat denna ledighet i ett år nu. När jag bestämde mig för ett år sedan att jag skulle vara ledig nu visste jag inte vad jag skulle göra dessa dagar. Jag tänkte bara att det visar sig nog.

Inte trodde jag att jag då skulle ha flyttat till en ny lägenhet.

Igår var jag på Rusta och köpte lite saker till lägenheten. Bland annat två fotpallar att ha i hallen. Något att sitta på medan man tar på eller av kläder.

Jag jobbade så hårt jag kunde denna vecka så att jag kunde gå på ledighet med så lite skuldkänslor som möjligt. Jag säger ofta till mig själv när det är mycket på jobbet att det är chefens ansvar när vi har mer att göra än det finns personal till. Jag försöker tänka på det även nu. Då är det lättare att koppla bort jobbet.

Så idag ska jag handla mat till min inflyttningsfest/inflyttningsmingel nu på lördag. Det blir nu med mig 6 vuxna och två barn. Jag är inte bra på att laga mat så min syster har planerat menyn och hjälper mig imorgon att laga allt. Huvudrätten blir västerbottenpaj och den tänker jag köpa färdig.

Jag hade hoppats att det skulle bli fint väder på lördag så att jag kunde bjuda på glass, Men med regn i sikte så får jag tänka på annat som efterrätt.

Jag har haft fullt upp med min fritidssysselsättning också. Allt detta har lett till att jag fortfarande bor hemma hos mina föräldrar. Att få det tapetserat, opereras, bli sjuk och sedan fullt upp på jobb och fritidssysselsättning har lett till att det inte riktigt funnits tid att flytta hem. Sedan har det funnits en till anledning till att jag har tyckt att det är bra att vara hos föräldrarna lite extra men jag vill inte skriva det här.

Men nu ska jag ta tag i det och förhoppningsvis imorgon flyttar jag hem.

På torsdag nästa vecka åker jag till Budapest. En weekendresa med syrran.

Förhoppningsvis så skriver jag ett till inlägg innan jag åker.

Det var många i min Femmisgrupp som plussade i mars och april. Tyvärr har de flesta av dem fått missfall. Det känns som att det är så mycket svårare att gå hela vägen om man är en Femmis. Det är så synd.

Jag funderar mycket på min framtid. Vad vill jag? Jag tänkte att i höst måste jag bestämma mig. Men för varje dag som går så är det en dag närmare hösten och jag vet fortfarande inte vad jag vill.

Min syster har sagt flera gånger den senaste tiden att jag har provat alla sätt förutom det vanliga sättet. Det vanliga sättet innebär att jag måste hitta en man och försöka med honom. Men just nu vet jag inte vad jag vill i mitt liv.

Just nu är det långt till den 25 juni och nästa kuratorsamtal.

Alla är inte värda att ha barn

Jag var hos kuratorn igår. Första gången på tre veckor. Hon hade en kurs att gå på och jag hade min operation så det dröjde tre veckor.

Det var skönt att kunna prata av mig. Jag var där i en och en halv timme. Jag skulle ha kunnat vara där minst en timme till.

Nu ska kuratorn ha sin sommarsemester så vi ska ses den 25 juni nästa gång.

Sedan hysteroskopin så har jag tänkt mycket på att skaffa barn. Det blev ännu mer när debatten om ensamståendes rätt att få barn kom upp förra veckan. I Sverige kommer man ha ett lämplighetstest enligt lagen och jag vet att jag aldrig kommer att godkännas. Min kurator trodde att jag skulle godkännas och om hon kunde skriva ett rekommendationsbrev så skulle hon göra det.

Jag funderar mycket på om jag har tagit rätt beslut att inte göra något mer försök. Det är stora skuldkänslor jag har över att inte ha testat alla metoder. Skuldkänslorna skulle vara mindre om jag hade pengar att testa alla metoder och testa dem mer än en gång.

Jag skulle kunna prova en till äggdonation med en annan donator innan jag ger upp om min livmoder. Läkaren hittade inte något fel på min livmoder. Att bara ha testat äggdonation en gång känns jobbigt.

Är jag värd ett barn?

Att ekonomin stoppar mig är jobbigt. Men lite är det också den psykiska orken. Jag orkar inte med något försök i år. Men fanns pengar så kanske om ett eller två år.

Denna vecka har det känts som att alla har magar. Alla utom jag. De bloggare jag har följt sedan 2011    närmar sig sina mål.  På jobbet är det magar, på tunnelbanan osv. De syns mer nu när det är varmt.

Jag har en mage som bara består av fett.

Snälla läsare. Rösta inte på KD eller Sd nu i EU-valet och i valet i höst. Inte om ni tror på frihet, jämlikhet och medmänsklighet. Inte om ni tror på allas rätt att försöka få barn.

Idag har jag läst två artiklar om barn som glömts bort i varma bilar. En i Malmö och en i Växjö. Jag skulle vilja säga mitt mammahjärta men säger mitt hjärta. Mitt hjärta undrar om dessa personer är värda att få vara föräldrar. Jag skulle aldrig glömma bort ett barn i en bil eller med flit lämna ett barn i en bil.

Är lite sjuk

Planen var att flytta hem igår. Men jag blev sjuk tidigare i veckan så det har skjutit upp det.

Jag började känna i måndags att det känns konstigt i halsen. Det fortsatte på tisdagen. Men ingen snuva eller hosta. Det var i samma stadie på onsdagen. Efter operationen blev det värre. Jag tog ju ledigt på torsdagen utifall att. Hade jag varit frisk så hade jag kunnat jobba precis som läkaren sa. Men jag var nu glad att jag var ledig för då skulle jag orka jobba på fredagen.

På fredagen gick jag igenom alla mina mail, post och telefonmeddelanden. Det var det enda jag hann med. Nu i helgen har jag mest vilat hos mina föräldrar. Jag var i mataffären igår för att handla till matlådor.

Jag har några saker jag vill fixa med lägenheten men det blir ju aldrig gjort nu när jag är sjuk. Samtidigt är det massor att göra på fritidsintresset nästa vecka. Jag har semester snart så det är bara 8 arbetsdagar till det och jag känner mig därför väldigt stressad. Allt jag måste hinna med på jobbet innan semestern.

Det är bra att det är flextid på jobbet men planen var att lägga till plustimmar till den denna vecka och inte använda mina inarbetade flextimmar. Så minst 6 timmar varje dag kommer jag att jobba.

Jag vill bli frisk.

Svar till kommentarer

Hej!

Jag har funderat på embryodonation. Men några länder i Europa som tillåter denna metod tillåter det tyvärr inte för singlar.

När jag valde äggdonation så var det för att det var större chanser med det än med embryodonation. Man visste att båda donatorerna var friska.

Gör man embryodonation riskerar man få ett par överblivna embryon och att föra över gener som innebär svårt att få barn vill jag inte. Är det embryon där båda är donatorer så känns det bättre.

Det är en djungel detta med att hitta rätt behandlingsmetod. Jag har inte testat immunologispåret. Dels pga det är dyrt dels för att jag tror inte att jag har tecken som visar på att jag har det. Men jag kan ha fel.

När det gäller uthyrning av mitt extrarum. Idag fick jag mail från Blocket om att min annons har plockats bort. Två månader var den uppe.

Jag bor alltså i fel del av Stockholms län. Alla vill bo i de centrala delarna av Stockholms kommun. Bor man i en annan kommun i länet så är det svårare att hitta en hyresgäst.

Jag vet inte hur jag ska kunna hitta en hyresgäst som är pendlare. Det är jättemånga annonser på Blocket och min drunknar snabbt i den mängden. Jag ska försöka igen i augusti. Jag funderar på att sänka priset till
2 500 kr för ett möblerat rum. Kanske någon student nappar på det hela.

Annars får jag hitta på något annat.  Tips emottas.

Jag har inte haft tid att kolla upp Airbnb men ska försöka göra det ikväll.

Nya mål i livet och att våga ta nya beslut

Det är så svårt. Att komma fram till nya mål. Det får ta den tid det tar men jag skulle gärna vilja veta dem innan året är slut.

Efter den snälla kommentaren på mitt förra inlägg så har jag funderat.

Det har växt att jag kanske vill uttömma alla chanser till att få barn innan jag ger upp helt. Men att vilja och att göra det i praktiken är en annan sak. Om 7 år är den ena skulden färdigbetald. Då har jag en kvar. Så länge kan jag inte vänta. Men att få ihop 200 000 kr på ett år är omöjligt. 5 år känns omöjligt också.

Så jag måste vara realistisk. Jag måste hitta andra mål i livet än barn.

Skulle jag vinna pengar nu så skulle jag göra så här.

Satsa på en IVF på Storkklinik med ICSI i höst. Jag är fortfarande arg på kliniken som inte uppmanade mig att välja denna metod efter första IVF:en. De vill bara tjäna pengar på mig. Jag måste hela tiden ha den tanken i åtanke.

Går inte det så ta en annan donator på Ava Klinik i Riga.

De båda försöken borde tillsammans kosta minst 120 000 kr.

Ska jag ta en kvällskurs så att jag kan få ett jobb med högre lön i framtiden? Ska jag bara ta det lugnt i ett år och låta saker och ting växa fram?

Kommer jag finna någon att hyra ut mitt extrarum till?

Jag har fått tips från andra Femmisar om Airbnb som man kan hyra ut via till turister. Min familj tror att alla är potentiella mördare och avråder mig starkt ifrån att hyra ut till turister.

Så många beslut jag måste ta. Jag måste också bli starkare och stå för de beslut jag tar trots kritiken från andra. Jag jobbar på det och har blivit lite bättre på det med hjälp av kuratorn.

Dagens upplevelse/operation

Jag hade tid kl. 12 men åkte in till operation halv två. Jag kom halv tolv. Där emellan väntade jag till halv ett, bytte kläder, väntade 10 min,  träffade narkosläkare, fick alvedon och en annan smärtstillande tablett, väntade 30 min, träffade läkaren som skulle utföra hysteroskopin, väntade 10 min.

Operationen tog en halv timme och jag var på uppvaket mellan 14 och 15. Sedan gick jag till väntrummet där jag väntade på läkaren. Vid halv fyra fick jag prata med honom i några minuter.

När jag vaknade vid uppvaket så hade jag inte ont. Så jag kände på mig att myomet var kvar. Jag hade rätt. Han är den sjätte läkaren som tycker att den ska vara kvar. Han sa att min livmoder såg vanlig ut, inga polyper eller annat hittades.

Så att inget fäster i min livmoder är något som inte går att fixa.

Äggen kan man byta ut men inte slemhinnan. Så det känns som att jag är oförklarligt barnlös.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare efter detta. Jag behöver tid på mig att fundera.

Det konstiga var att när jag hoppade upp i gynstolen i operationsrummet så kom en stark känsla över mig om att detta är det närmaste jag kommer en förlossning. Jag har aldrig känt så vid mina försök men att vara i ett riktigt operationsrum med alla medel som finns i en förlossningssal om man gör kejsarsnitt eller har komplikationer gjorde att jag fick denna känsla.

Jag blev lite ledsen men sedan sövdes jag ner och den känslan hann därför inte finnas så länge hos mig.

Men jag minns den. Jag minns den så tydligt men det kommer så klart att falna och bli ett svagare och svagare minne.

Mycket att göra

Jag flyttade hem till föräldrarna förra söndagen. Detta pga att lägenheten skulle tapetseras. I torsdags blev målaren klar men nu skulle lägenheten städas mm. I lördags var jag på Ikea. Jag och familjen städade lägenheten också nu i helgen.

Jag bor kvar hos föräldrarna pga operationen. Nu på lördag räknar jag med att flytta hem.

Är 14 maj fertilitetsresans slut?

Hej!

Det skulle sluta med att jag fick barn. Istället fick jag en operation. 11 dagar kvar.

Det skulle sluta med en nedräkning mot BF. Istället blev det en nedräkning mot en operation.

Den 1 maj fick en av mina facebookvänner sitt fjärde barn. Jag undvek att klicka på gilla eller skriva en kommentar. Det var över 100 som hade kommenterat så jag tänkte att den personen märker nog inte om jag inte klickar på gillar eller kommenterar.

Vissa kan få hur många barn som helst medan andra inte kan få en enda.

Idag tog jag en promenad till. Jag har på mig min stegräknare och försöker komma upp till 10 000 steg per dag. Det är dock väldigt svårt. Jobbdagar får jag ihop mellan 6 000 och 8 000 steg. Upp emot 8 000 steg blir det om jag hinner ta en kort promenad på 20-30 min.

En jobbdag fick jag drygt 4 000 steg och då var jag besviken. Det är inte alltid jag kan eller orkar promenera på kvällarna.

Jag försöker att använda mina semesterdagar klokt och spara pengar genom att inte sjukskriva mig på operationsdagen. Jag kommer vara flexledig både den 14 och 15 maj. Jag vet inte hur jag mår dagen efter operationen. Jag tar det säkra före det osäkra. Så det är mycket tid jag måste jobba in. På valborg så hade vi 6 timmars arbetsdag på jobbet men jag jobbade 8 timmar.

Men jag har fler dagar jag vill vara flexledig i maj och juni så jag har mycket tid att jobba in.

Livet fortsätter.

Jag går till kuratorn. I onsdags ( sjukvårdsbesök får jag gå på arbetstid) så sa hon att jag har nog egenskaperna för att kunna bli chef. Jag var tveksam för jag tror inte att jag är en person som kan hålla samman en personalgrupp och hantera när personalen kommer till mig med personliga problem.

Hon sa att jag hade de organisatoriska egenskaperna redan men att jag måste jobba med självförtroendet när det gäller att handskas med människor. Jag vet inte om jag är av det rätta virket för att bli chef. På mitt jobb är det den enda karriärvägen så jag får fundera på saken.

Men jag ville ha barn och inte bli chef.

Men med mina skulder är det mitt sätt att bli av med dem?

Men jag måste nog gå kurser på fritiden för att kunna bli det och jag tror inte att jag har tiden till det. Den tid jag har på fritiden ( förutom tid till mig själv, vänner och familj) vill jag ska gå till mitt fritidsintresse.

Kuratorn tyckte att jag var annorlunda vid detta besök. Smärtan över att vara barnlös syntes inte på mig. Hon tyckte att jag betedde mig annorlunda och hade ett lugn över mig.

Jag har ju bestämt mig för att fokusera på vikten och jag undrade om det var det som gjorde det hela. Förut har jag varit fokuserad på att få barn.

Ni märker nog att jag inte skriver här lika ofta. Jag vet inte varför men att skriva inlägg har inte lika stor betydelse nu. Det är väl som de som får barn. De slutar blogga oftast.

Men jag känner att ett visst behov att blogga finns fortfarande kvar.

Små steg

Det är lite mycket att göra så jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Så hur mitt liv kommer att bli har jag inte hunnit tänka på.

Det ska fixas med lägenheten, med fritidsintresset, jobb, familj och vänner. Just nu försöker jag ha lägenheten som prio.

Jag köpte en begagnad fåtölj och en begagnad sängbord i helgen. I går kväll fick jag de levererade. Idag ringde målaren och sa att han kommer nästa vecka och ska tapetsera. Så nu i helgen måste jag fixa i lägenheten så att denne får plats att måla.

Kl. 06.15 kommer han på måndag. Jag sa att jag brukar gå till jobbet vid halv sju och därför ska han komma så tidigt för att hämta nycklarna.

Jag har en potentiell inneboende som jag kan få. Men jag måste köpa en säng och en byrå först. Jag måste också kolla upp den personen lite mer innan jag säger ja till denne.

Om lite mer än en månad åker jag på semester. En långweekend till Budapest. 5-8 juni. Syrran betalar.

Men innan dess är det inflyttningsmingel den 31 maj. Så det är kort om tid att fixa allt.

Den 14 maj är det operation också.

Min kurator säger att hon blir helt slut när hon varje vecka får höra allt jag har gjort. Hon vill att jag ska vila mer och ägna mer tid åt mig själv. Men det är svårt att få tiden att gå ihop även om jag har sagt nej på mycket gällande mitt fritidsintresse.

Jag har dock börjat med stegräknare och promenader då och då. Idag kom jag hem strax efter halv sju och orkade inte ta en promenad.

Finna kärleken?

Jag har börjat promenera lite denna vecka. Det blev en promenad på måndag, tisdag och onsdag. De var inte så långa men mellan 30 min och 45 min.

Annars så händer inte så mycket.

Funderar när jag har tid på mitt liv. Pratar med kuratorn.

Hon har sagt flera gånger att jag måste titta runt omkring mig och börja se intresserad ut av män.

Jag är ingen flörtare och har svårt att prata med män om det inte är jobbrelaterat eller liknande.

Nu senast sa hon att det är mest kvinnor som går till spåkvinnor. De går dit och får veta när de ska träffa den rätte och får barn. Hon känner en som gick till en spåkvinna och som fick veta att inom 2 år kommer hon träffa den rätte.

Kuratorn sa att på grund av det så började hon titta på alla män hon träffade som en potentiell partner och inom två år hade hon hittat en partner.

Varför verkar det så enkelt för de flesta att hitta en partner och jag står här utan någon?

Jag vet inte vad jag ska göra för att varje dag visa män att jag är en singel kvinna som söker en partner. Hur agerar en kvinna till vardags för att visa att en partner sökes?

Innan kuratorn började för flera veckor sedan prata om att jag måste visa att jag är intresserad av att få en partner så visste jag inte att jag måste göra det. Att flörta är en sak men det är nog inte det kuratorn menar.

Tips mottas om någon har det.