Mycket i mitt liv är självvalt.
Många saker jag pratar med kuratorn om är saker som jag inte anser är självvalt.
Jag tittade på nyheterna nyss och de pratade om att i Danmark börjar de nu informera om ofrivillig barnlöshet och att man borde skaffa barn mellan 25 och 30 år.
Jag känner mig så gammal. Förra veckan var det nog också på Aktuellt att de pratade om att efter 30 sjunker fertiliteten dramatiskt.
Det är inte självvalt att vara singel och utan barn.
Min pappa har blivit sjuk. Inte allvarligt hoppas vi men dramatiskt för att vara 63 år gammal tycker jag. Det är i 80-årsåldern man borde börja få lite krämpor inte nu.
Jag börjar känna skuldkänslor nu över att min pappa aldrig kommer att få uppleva att träffa eventuella barnbarn. Känner mig som en misslyckad dotter.
På nätdejtingen går det inte bra. Jag försöker verkligen inte vara kräsen. Jag kanske till och med sänker mina krav för vissa män. Ger fler chansen än jag normalt skulle göra.
Jag har dock ett krav. En man mellan 30 och 40. Ändå så är det män mellan 45 och 65 som kontaktar mig. Nästan ingen i min egen ålder. Är jag så ful att män i min ålder inte vill ha mig? Känner män mellan 45 och 65 av detta och försöker ändå?
Nu i oktober har jag varit sjuk att den lilla träning jag gjorde i september inte blivit av. När jag nu blev frisk så har jag istället jobbat övertid på jobbet och inte tränat. Jag behöver pengarna. Det tär hårt på psyket att betala ca 3 000 kr per månad på lån till ingenting.
Det tär lite på psyket att handleda en höggravid kollega som ska få barn på Lucia. Inget som syns utåt på mig. Igår deltog jag i en diskussion med henne och en manlig kollega om förlossning. Den manliga kollegan fick sitt första barn i juni. De märkte inget. Det är inte så att jag kan gå därifrån.
Båda dessa kollegor är yngre än mig och gifta. De är båda under 30.
Min kurator försöker hela tiden säga att jag inte ska jämföra mig med andra. Utåt sett kan de se lyckliga ut men alla har problem.
Jag försöker tänka på det hela tiden för att känna att mitt liv är ganska bra. Att jag ska vara positiv.
Men speciellt på jobbet så verkar alla så lyckliga. Bara jag som är misslyckad.
Kan inte jag träffa en man och prata om alla resor vi ska göra eller prata om det kommande barnet?
Jag är faktiskt oenig med din kurator - alla har inte problem. Inte heller tror jag att utseendet spelar roll vad gäller vilken åldersgrupp bland män man "lockar" till sig. Och vad är det för fel med en man som är 29 år eller 42?
SvaraRaderaVad gäller din pappa, så är det givetvis tråkigt att han är sjuk, men du har väl ingen livsuppgift som handlar om att prestera barnbarn? Om jag inte har missförstått det hela, så har du dessutom en bror och en syster - de kan ju få ett, fem, åtta eller hur många barn som helst om nu barnbarn på något vis är a och o för din pappa.
Jag tror inte heller att människorna på ditt jobb är lyckligare än andra.
Det är med din personlighet, ditt jag, du skall väcka en partners (det kanske inte är en man) intresse, inte genom hur du ser ut. Och du behöver inte deklarera att du inte tänker flytta - för det vet du inte. Om ett år bor du kanske på andra sidan stan, om fyra i Paris.