Att jag skaffar barn själv. Jag vill kunna bestämma allting själv. Jag vill inte ha några bråk med en partner om vem som gör vad. Jag vill kunna ringa någon och prata med minst 5 minuter per dag om jag har barn själv.
Jag älskar min bästa vän och jag stödjer henne i alla val hon gör.
Nu vet jag inte allt om hennes relation med sin sambo men det känns som att det är ok. De har ett nyfött barn och sambons son på 5 år. Sambons son har de på heltid sedan 2 månader tillbaka pga vårdnadstvist. Tidigare hade de varannan vecka. Sambon har semester nu fram till slutet av juli så de har ju varit hemma tillsammans sedan barnet föddes.
Men min vän pratar inte så mycket om deras relation och hinner inte prata så ofta i telefon som hon gjorde tidigare.
Det känns lite fel att klaga på henne för jag vet att hon ställer upp och vill mig väl. Men jag vill klaga någonstans.
När båda var singlar så kunde vi prata varje dag. När hon fick pojkvän och jag började hålla på mer med min fritidssysselsättning gick det över till ett par gånger i veckan. Sedan ca 4 månader tillbaka så blev det 1 gång i veckan. Hon säger att graviditeten och vårdnadstvisten har gjort att hon orkar inte prata i telefon lika ofta med sin mamma, syster och mig.
Jag är förstående och godtar det. Nu när det fortsätter efter att hon har fått barn så godtar jag det också. Men samtidigt så läser jag på familjeliv och på facebook att människor som har fått barn och har barn sedan tidigare har inte problem med att ringa ett telefonsamtal i veckan på minst 5 minuter.
En person som fick sitt andra barn i maj som jag har på facebook skrev ett inlägg ett par timmar efter att hon fick sitt andra barn och har fortsatt vara väldigt aktiv på facebook med flera inlägg per dag.
Nu har inte jag barn och jag vet inte hur mycket tid ett barn eller två tar.
Jag kom hem i lördags och sms:ade henne i lördags om att jag är hemma. Igår pratade jag med henne först. Då hade hon och familjen hunnit åka till Åland på en tolvtimmarskryssning på onsdagen.
åh jag tror att det är väldigt individuellt. Men jag kan säga att jag har förändrats sedan jag fick barn. Jag har större förståelse för tidsoptimister - jag är oftast i tid men det är lite kämpigare och jag har alltid varit en tidspessimist. Och haft enkelt för det. En annan grej är att det är sjukt svårt att komma ihåg grejer. Och det är stört omöjligt att koncentrera sig på något annat om Bambi är gnällig. Angående att höra av sig så har jag gått från att vara väldigt bra på att hålla kontakt med mina vänner till att vara mer sporadisk. Men ifall du är besviken och ledsen på din vän så kanske du ska ta upp det med henne, alternativt reda ut ifall relationen är värd att behålla som den ser ut idag.
SvaraRaderaJag får hitta ett lämplig tillfälle att ta upp det med henne (om jag vågar).
SvaraRaderaTack för att du skrev en kommentar. Det är bra att höra från en annan person som har barn.
Eventuellt ska jag träffa henne nästa vecka.
Aaarrhhh!! Min internetuppkoppling bröts och min kommentar försvann....
SvaraRaderaJag försökte säga att jag - trots att jag inte har barn - ändå kan förstå din vän. Oftast är det ju jag som drar mig undan vännerna, för att jag inte orkar svara i telefon eller umgås. För att jag har för mkt omkring mig. Jag har ju dessutom förstått p åsyrran som faktiskt har tre ungar att det är precis som Yevonde skriver; orken försvinner, koncentrationsförmågan går till skogs. Det kan vara svårt att hitta utanför sin bubbla som består av barn, blöjor osv...
Jag har eg inga råd att ge, utom möjligen att ge det lite tid...
ta hand om dig!
kramar
Jag ska ge det tid. Tack för alla råden ni två.
SvaraRaderaDu verkar fruktansvärt omogen. Herregud, din kompis har mindre tid för dig nu när hon har familj. Barnsligt av dig el också är du bara korkad. Vilket som tycker jag inte du borde skaffa barn ensam, barnet behöver en stabil förälder, inte en barnrumpa!
SvaraRaderaHej Anonym. Modiga du som lämnar namnlösa påhopp efter dig...
SvaraRaderaDet är naturligt att sakna sina vänner när de plötsligt "försvinner". Om det är omoget och barnsligt så är även jag det. Och det står jag för.