Läste nyss om att att en av bloggarna jag läser har slutat skriva på sin blogg.
Men det är naturligt att när man har uppnått det man kämpar så länge för då har man inte något mer att skriva. Ett annat exempel på samma sak är att om man ska operera sig för något då hänger man ju på forumet där och skriver, letar information och läser andras inlägg. När man väl har opererat sig så slutar man hänga på det forumet. Så gjorde jag en gång när jag skulle operera mig och jag antar att många gör så gällande en mängd olika saker.
Nu verkar det som att min blogg kommer att finnas kvar ett bra tag för det finns inget som visar att jag är ett steg närmare ett försök just nu. Lite trist men det är sanningen.
Jag känner mig friskare för varje dag som går. Det är bra för då behöver jag bara jobba med motivationen att promenera. I söndags promenerade jag. Igår höll jag på med min fritidsaktivitet och det gör jag imorgon också. Ikväll är jag alltså ledig.
Men jag ska jobba med motivationen. Jag vill gå ner i vikt och det går bättre för mig när det gäller kosten men inte träningen.
Just nu vill jag bara att tiden går lite fortare. Det känns som att det händer så mycket med alla andra bloggare och Femmisar men jag sitter still i båten.
Det kommer nya och finns (tyvärr) alltid gott sällskap. Jag bloggade mig igenom 4 år utan att det fanns tillstymmelse till rörelse i mitt försökande. Jag har svurit mer än jag vill erkänna över att bli varvad så att medkämparsystrar fick sitt andra barn när jag fortfarande väntade. Det ÄR jobbigt. Men det finns alltid fler, tyvärr. Alltid andra som väntar orörligt... Jag är inne på min fjärde generation bloggare tror jag ;-) Ironi och svart humor, men så är det. Jag har bloggat i 5,5 år och inte förrän 2011 hände något alls. Och det som hände då var väl kanske inte jättekul¨:-/
SvaraRadera