Det är mig

Det här med ekonomi rör verkligen om. Många kommentarer har jag fått. Ni som har tid så råder jag er att läsa dem.

Nej, jag vet inte hur andra ha det. Nej, jag vet inte vad andra som försöker skaffa barn tjänar. Att dela i stora drag sin ekonomi med andra är känsligt så det är ju väldigt få som talar om för mig hur det är för dem. Då vet jag inte om jag tjänar normalt, för mycket eller för lite för att kunna ha råd att åka 2-3 månader i rad. Men jag tror att de flesta i min Femmisgrupp tjänar mer än mig. Jag tjänar 27 000 kr innan skatt.

Mina prioriteringar är mina. Men jag önskar jag kunde göra andra prioriteringar.

Jag tror inte att syrran och jag hade känt ett behov av att åka på semester tillsammans om vi hade under vår barndom gjort det. Om ni tror att vi åkte på semester i Sverige under barndomen så tror ni fel. Snälla släktingar som låtit oss bo i en vecka hos dem under sommaren på landet är det vi har gjort många år. Men vi kan inte sluta att minnas att varje gång så hade vi massor av skuldkänslor över att få snylta hos våra släktingar för att få ha något att göra under sommaren. Visst hade vi bra denna vecka varje år men den var inte så positiv som man önskar en semestervecka ska vara.

Jag vet att kommentaren kommer om att vi hade åtminstone någonstans att åka en vecka om året. Men den tänker jag inte bry mig om.

Jag har kanske svårt att lyssna på andra som pratar om sitt pusslande så att deras barn får 10 veckors ledighet på sommaren. Avundsjuka kanske för att jag aldrig fick uppleva det. Avundsjuka för att jag aldrig kommer att kunna göra detta för mitt barn. Min pappa jobbade under sommaren så att mamma kunde vara ledig några veckor med oss barn. Som vårdanställd så får man mindre i lön under semestern pga all OB försvinner då.

Vi barn hade mer kul på fritids än hemma. Vi barn kunde inte planera föräldrarnas ekonomi oavsett hur mycket vi önskade det. Allt extra som vi gjorde orsakade dagen efter en oro om detta gjorde att det inte fanns så mycket mat de sista dagarna innan löning.

Ni kan inte ta ifrån mig minnena om att välja att äta mindre för att syskonen ska få äta sig mätta.

Jag tror faktiskt inte de flesta barn i Sverige har levt som mig som barn. De flesta har nog haft bra barndomar och känner inte att de måste göra saker med sina vuxna syskon. De flesta har det någorlunda bra att det på något sätt har ordnat sig för dem.

Det är lite jobbigt att veta att släkten kan dö ut med oss tre barn. Jag som alltid drömde om en man och 2-4 barn.

Hade jag haft en så kallad normal barndom så hade i det här läget inte en gemensam resa med min syster varit topprioriterat.

Men i min familj har vi varit tvungna att åtminstone med varandra vara öppna med vår ekonomi. Utåt har vi inte varit det. Det är därför min syster och jag kunde prata om att hur kan vi åka till New York så att båda parter är nöjda. Hon vet hur viktigt det är för mig att skaffa barn. Hon tog på sig att betala för flygbiljetterna och lovade att jobba extra så att hotellet kunde hon också stå för. Hon lyckades att hålla det.