Jag ska på 30-årskalas idag. Det ska bli kul. Det börjar kl. 14.
Eftersom det kommer att vara barn där så blir det bara att vi sitter runt ett bord och äter tårta samt presentöppnande. Jag ville bara skriva det eftersom de flesta 30-årskalas är väl ofta på kvällen, med alkohol inblandat och kanske inte några barn med.
Det är min kompis som fick barn i juni som fyller 30. Hon fyller egentligen imorgon men kalaset är idag.
Det är bra att hon kan ha ett kalas. En normalsak som man gör när man är 30.
Jag vet att man inte ska vara negativ och bara tänka på vad man själv inte har.
Men jag fyller ju 30 snart och jag ville också ha ett kalas. Men av olika anledningar tror jag inte att det skulle funka om jag hade kalas. Det är synd för att jag vill vara normal och 30 fyller man bara en gång.
Men då vill jag ha någon mer att bjuda än bara mina föräldrar, två syskon och vänner. Jag har två vänner. Den ena bor i Uppsala och den andra i Södertälje (närmast mig och som har barn).
Eftersom min vän ibland ställer in bestämda träffar då jag skulle åka hem till henne pga trötthet osv pga barnet så kan jag inte vara säker på att hon skulle komma. Hon får ta med barnet till mig så det är inget problem för mig. Även hennes styvson får följa med om pappan jobbar.
Min vän kommer att bjuda sina föräldrar, sambons föräldrar, sambons syskon med respektive, sina syskon med respektive och vänner (2 st tror jag) samt barn till inbjudna.
Mina syskon har inga partners, jag har ingen partner och min familj har väldigt lite pengar så presenter över 100 kr kan man inte räkna med. Jag vet att ni läsare kanske tycker att min familj borde kunnat spara ihop pengar i några månader men de är tyvärr inte så ekonomiska.
Att skämmas på mitt kalas är inget roligt.
Jag vet att jag jämför mig mycket med min kompis och henne familj eftersom hennes föräldrar har pengar.De är inte rika men har hus, inga lån, tjänar över 30 000 kr var och gör minst en långresa varje år. En jul gav de bland annat ett presentkort på 1 000 kr var till ett spa till de 4 barnen. De har inga gemensamma barn utan min kompis mamma har 3 barn och pappan (styvpappan) har ett barn. Min kompis har inte haft ett lätt liv när det gäller känslomässigt men ekonomiskt har det alltid varit bra. Hennes storasyster är 8 år äldre och pappan till storasystern är alkolist som mamman lämnade ganska snabbt. När storasystern var 7 upptäcktes det att hon var begåvningshandikappad. Min kompis mamma träffade en ny bra man men han dog i cancer när deras gemensamma barn var 5 och 2. Min kompis var 5-åringen. När min kompis var 10 träffade mamman styvpappan som jag kallar pappan. Under hela sin uppväxt har de bott i hus. De har bott i olika hus men alltid hus även om mamman varit ensamstående.
Så därför har jag inte kunnat fatta hur mina föräldrar kan varit så ekonomiskt katastrofala när en ensamstående mamma med 3 barn kan bo i hus samt att arbeta deltid hos sin kommunala arbetsgivare utan högskoleutbildning.
Min familj är ok men i vissa saker brister det. Det har väl varit så därför att de inte haft pengar och från början var det då lätt att undvika att göra saker och sedan blev det en vana och att helt plötsligt börja med något påminner ju bara om alla andra år som det inte har blivit av.
För en gång skull skulle jag vilja att någon ordnar ett kalas åt mig eller att jag får hjälp att planera mitt. Jag ska inte behöva fråga utan det ska vara någon i familjens idé att vilja hjälpa mig. Men det dyker alltid upp något annat problem i familjen som gör det viktigare att fokusera på det problemet så att kunna långsiktigt planera något har inte alltid varit så lätt.
Men jag vet att mina tankar är fel när jag jämför mig med andra och de sägs ju aldrig högt så människor får ju aldrig veta de riktiga anledningarna till att jag gör eller inte gör olika saker.
Det jag är glad för idag är att det kändes så enkelt med Storkklinik. Det kändes lugnande och normalt. Det kom ett lesbiskt par från Frankrike dit som ville ha information om hur man gör osv. De fick sedan en rundtur på kliniken och någon som svarade på deras frågor fast de inte hade någon bokad tid. De pratade engelska så jag förstod vad de sa.
Det var en svensk kvinna där som skulle inseminera sig. Jag hörde att hon var svensk när hon skulle betala. Hon hade en ryggsäck som jag kände var för korta resor och jag kunde känna den spända förväntan hon hade när hon satt där i väntrummet.
Jag hoppas att mitt barn får en bättre uppväxt än jag fick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar