Jag funderar mycket på om jag har stressat så mycket att det har fått min mens att bli sen. Personligen tycker jag inte det men visst de 16 dagarna från inseminationen till testdagen var jobbiga psykiskt. Men sedan har jag gjort det jag skulle göra och försökt att inte stressa. Jag själv har tyckt att jag har varit väldigt avslappnad de 3 senaste veckorna och att allt har flutit på.
Jag ska inte ljuga och säga att tanken inte slagit mig om att jag är gravid. Men lika snabbt så slås den tanken bort. Det är lite jobbigt att den tanken dyker upp så många gånger varje dag. Jag vet ju att jag inte är gravid och att min kropp is messing with my head.
Om 3 veckor är det 2 januari. Har ingen mens dykt upp då ja då ringer jag till Mamamia. Jag antar att det är gynekologen man ska boka tid hos. Hoppas att han inte har en så lång väntetid som flera månader. Jag som vill eventuellt åka igen i februari eller mars så funkar inte en så lång väntetid. En barnmorska kan väl inte göra så mycket. Jag vill heller inte ringa någon annan gynekolog för den person lär nog inte fatta varför det är så viktigt för mig att få mens.
Kanske kommer mensen nu bara för att jag skriver detta. Det är jobbigt att varje gång man går på toaletten hoppas på mens och bli besviken.
Igår på Femmis-träffen så pratade vi att det är jobbigt med allas förhoppningar. Alla som man har berättat för är ju glada för ens skull att man gör detta men deras frågor hela tiden om man har blivit gravid är lite jobbiga. Jag känner så igen mig. Varje gång jag pratar med min mamma så frågar hon om mensen har kommit. Jag känner mig så hemskt som ger henne falska förhoppningar. Så nu är jag arg på min kropp pga det också.
Aldrig kan man få det man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar