Det näst värsta

28 ägg. Bara 11 befruktades. Bara 1 embryo blev godkänd.

Mina förhoppningar var att få ca 5 godkända embryon med tanke på förra gången.

De sa till mig att de hade aldrig sett en så ung person med ett så dåligt resultat. Min mamma var med i rummet när de talade om det och just då hade jag önskat att jag hade varit själv vid insättningen. Visst jag fick ett embryo insatt men trots att de sa att det har en chans att lyckas visste jag vad de tänkte.

Vi var i ett kontorsrum när jag fick reda på resultatet och sedan gick jag själv till undersökningsrummet för insättning. Direkt efter insättningen gick jag till toaletten och kissade. Sedan gick vi. Vi gick så snabbt att de fick stoppa mig i väntrummet och ge mig ett graviditetstest.

Läkaren sa att nästa gång är det tillbaka till Gonal-F men att hon vill inte prata mer om nästa behandling förrän vi vet resultatet av detta försök.

Jag inser att jag måste mer och mer tänka på äggdonation. Jag har inget emot äggdonation det är bara det att jag tror inte det finns en enda donator i Europa som är lik mig.

Jag hade tidigare pratat med min syster om äggdonation och vi pratade igen idag. Det är lättare att prata med henne om behandlingar än mamma. Mamma har svårare att förstå och jag tror att hon tycker gener är viktigt.

Min syster säger att det spelar ingen roll hur barnet ser ut bara att det är mitt. Men jag hade gärna undvikit den framtida frågan om det barnet är mitt. Den frågan kommer jag nog få minst en gång i veckan tror jag.

Eftersom äggkvalitén beror generna så har jag idag inte kunnat låta bli att vara arg på mamma och pappa. Min mamma har rökt sedan hon var 13 med de enda uppehållen vid graviditet. Min pappa slutade röka när jag var tio. Egoist som min mamma är så har hon alltid rökt inomhus. Passiv rökning kan ju ha påverkat mig under hennes graviditet och uppväxten.

Min mamma har inte märkt av min ilska. Det är ju inget man kan säga till henne.