31

Det är min nya ålder.

Jag hoppas att nästa år så börjar mitt 32-åriga liv mycket bättre än mitt 31-åriga liv gjorde.

Tack för alla stöd och pepp. Tack för gratulationerna.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var många tankar som snurrade i mitt huvud på tunnelbanan hem. En av dem var att skriva ett argt inlägg om livet och alla för jävliga saker. Är det mycket jag ber om? Nej, jag tycker inte det.

Små barn brukar önskar sig att de var en filmstjärna, astronaut eller något annat häftigt när man blir stor.

Ett av de starkaste minnena jag har är att som 9-åring titta ut genom sovrumsfönstret och önska att man kunde ha normalt liv utan några problem som vuxen. Jag ville ha ett bra hem, ett jobb, en bra man och mellan 2-4 barn. Jag hade inte världens lyckligaste barndom så ett stabilt hem var det jag önskade mig.

Vad hände?

På något sätt klarade jag genom grundskola, gymnasium och universitet. Jag flyttade hemifrån sent alltså som 25-åring. Jag hjälper min familj med en hel del och är den som binder ihop min familj. Utan mig vet jag inte hur min familj skulle vara. Men sedan jag flyttade hemifrån så har de fått lära sig att klara sig själva mer.

Så när jag flyttade hemifrån så kunde jag koncentrera mer på mig.

Jag försökte ta körkort när jag var 20. Den körläraren sa att jag borde ge upp för jag kommer aldrig kunna lära mig köra bil. Jag ville gärna ha ett manuellt körkort för då har man valfrihet och inte är begränsad. Jag ville vara som alla andra.

Våren 2006 träffade min pojkvän. Hösten 2006 gjorde han slut. Han fortsatte att höra av sig och jag hade svårt att säga nej så jag träffade honom igen tre månader senare. På något sätt blev vi KK.


När jag var 26 (hösten 2007) försökte jag ta körkort igen. Denna gång också manuellt och på intensivkurs. Det är så få som misslyckas på intensivkurs. Jag gjorde det.

Knäckt över att en av mina livsdrömmar inte kommer att kunna uppfyllas så visste inte jag vad jag skulle göra. KK-förhållandet gick ju inte bra heller. Till slut vid mellandagarna 2007 så gjorde jag slut. Jag orkade inte med honom längre och behövde få bli lycklig.

Sommaren 2008 började jag med min fritidssysselsättning och det är en av de bästa sakerna i mitt liv just nu.

Jag har alltid vetat att hittar jag ingen man så kan jag skaffa barn själv. Visst blev det mer påtagligt när min kompis blev gravid som 29-åring och på mitt jobb så fanns två kollegor som hade småbarn eller var gravida och hade gjort allt detta innan 30.

Så jag började min resa som Femmis. Min familj sa att jag skulle sluta härma alla. Bara för att dessa tre skaffar familj innan 30 betyder inte att jag ska göra det.

När jag var 28 så började jag med körkortet igen. Efter ett år av körlektioner så tog jag till slut ett automatkörkort i feburari 2010. Sorgen att jag aldrig kommer att få manuellt körkort finns alltid där men jag kan köra bil och det var huvudsaken. Men alla dessa tre körkortsförsök hade kostat mig mer än 100 000 kr.

Jag har varit och är nog fortfarande arg över att jag inte kan få någonting lätt i mitt liv. Jag får aldrig vara lycklig över något länge utan då dyker upp något stort problem som förstör allt.

Det är en stor sorg att jag aldrig kommer att träffa Mr Right och få barn med denne. Men att få en halv dröm uppfyllen är bättre än ingen dröm. Det var att få barn själv.

Inte ens en vecka fick jag vara glad. Och jag började egentligen inte vara glad förrän i fredags.Det var då oron blev mindre än glädjen. Så en halv vecka fick jag vara glad. Vad är rättvisan i det?

Jag vet att jag kommer först i morgon att få domen men jag har haft oddsen emot mig hela mitt liv så varför skulle detta gå vägen.

Jag vill egentligen gråta så att jag kan få ur mig allt men det går inte. Av så många motgångar i mitt liv så blir man härdad och har svårare att gråta. Jag har ju varit den som har varit tvungen att hjälpa alla andra och vara den starke.

Min föräldrar har ju blivit bättre föräldrar sedan vi barn blev vuxna. Jag vet att de gjorde sitt bästa när vi var barn men minnena är kvar. De kunde inte hjälpa att deras trassliga ekonomi påverkade oss på fel sätt. Den trassliga ekonomin ledde ju till dåliga kommunikationer mellan alla och bråk.

Det dyker inte upp någon räddande man.

Men ibland behöver man någon som kan krama om en och säga att allt blir bra. Nu har jag ingen.

Så lite får jag ur mig när jag skriver på bloggen men människor behöver mänsklig närhet.

Jag vill inte ha någon kram just nu från min familj. Då känns det som att jag är som en börda.

Det är därför det hade varit bra om jag hade en partner.

Världen hatar mig just nu. Den hatade mig när jag var 9 och den har fortsatt att skratta åt mig sedan dess.

Jag hade försökt att äta så nyttigt jag kunde sedan plusset. Men idag struntade jag i det och köpte en pizza. Varför ska jag kämpa så mycket när jag inte får något tillbaka.