Det känns som jag vill prata med någon och bara berätta allt igen. Jag har ju berättat för alla nu.
Men det finns inga fler.
Jag känner att jag inte behöver någon kurator men jag skulle behöva säga allt till någon en eller två gånger till. Berätta allt till någon som inte hört allt förut. Alla detaljer och känslor. Hur både onsdagen och torsdagen kändes. Hur det känns nu.
Men det finns ingen att ringa till. Det finns ingen att åka till och träffas.
Ibland får man acceptera läget och att det då inte finns fler att prata mer.
Det är just precis då en kurator är fantastisk. När man berättat för alla. När man känner att mer finns kvar. En kurator är duktig på att bena ut ens funderingar, lyssna, ställa rätt frågor och inge hopp. Så har det iaf varit för mig. Jag tror man MÅSTE få prata tills det känns klart för att komma vidare på ett bra sätt. Risken finns att det blossar upp igen senare annars.
SvaraRaderaLycka till!
Jag ångrar att jag inte pratade med en kurator efter något av mina missfall, jag hade bevov av att få göra det. I stället har jag fått gå nu, precis i början av min graviditet. Det har hjälpt mig jättemycket, någon som verkligen lyssnar, som inte bara försöker få mig glad utan låter känslorna få utrymme. Jag rekommenderar verkligen en samtalskontakt. Kram Johanna
SvaraRadera