Det går inte en dag utan att jag tänker på att få barn. Att få skapa min egen familj på mina villkor. Att få uppfostra mitt barn på mitt eget sätt utan att någon annan ska lägga sig i.
Just nu så tänker jag på kommande saker i mitt liv som ett ytterligare steg i min väg att bli mamma. Om jag inte blir mamma vad ska jag annars göra i mitt liv?
Det är lite jobbigt att se gravidmagar, att kollegor besöker jobbet med sina nyfödda barn, att kollegor gifter sig och ändrar efternamn och att ingenting riktigt viktigt händer i mitt liv som arbetskollegor kan glädja sig för.
Jag har ett s i mitt efternamn. Jag vill ha två s i mitt efternamn. Det kostar att ändra det hos Patent- och Registreringsverket plus alla nya ID-kort jag måste sedan betala. Så först i höst kan jag ändra det. Jag har pratat med Skatteverket och det är bäst att jag ändrar det innan jag får barn. Men Skatteverket sa att jag måste ändra efternamn innan jag gifter mig för annars får jag inte det enligt namnlagen. Det står dock inga män på kö här för att gifta sig med mig så av den anledningen är det inte bråttom.
Det kanske är för att jag fyller 30 i år. På mitt jobb är jag den enda som är singel i den åldern. De andra har pojkvänner, flickvänner, sambon, makar eller barn. Någon annan att ha en djupare relation med. Jag har bara mina föräldrar och syskon.
Jag längtar inte till New York eller min sommarsemester i slutet juli. Jag längtar lite mer till journalsamtalet i slutet av augusti men den längtan känns inte som en vanlig och riktig längtan. Förra året så såg jag så fram emot min stora resa i år även om jag då inte hade bestämt resmålet men nu är det bara jaha. Medan min vän som verkligen längtar efter New York-resan har superlängtan så får jag fejka mina känslor för henne och låtas ha riktig superlängtan.
Det känns som att det är något fel på mig som inte riktigt har samma längtan till olika saker.
Hela mitt liv har jag haft önskan att vara normal och som alla andra. Barndomen är körd och går inte att ändra på men drömmen om att jag också kommer att träffa en man att skaffa barn med levde väldigt länge. Det var väl först i höstas som jag fattade att det inte kommer att bli så. Det blir ingen man men barn kan det fortfarande bli.
Jag är lite tyst och inte så social. Jag är inte bra på att öppna mig inför människor även om jag hade velat det. Nätdejting har inte funkat för mig.
Alla tycker att jag är trevlig och har en bra personlighet men jag vet att mitt utseende inte attraherar män. Då vill männen inte prata med mig och min personlighet får ingen lära känna.
De enda män som har varit intresserade av mig har alltid haft några typer av problem som missbruk, dåligt självförtroende, känner att de bara kan få kvinnor som ser ut att ha liknande problem eller erfarenheter som dom osv. Jag är värd bättre. Jag har arbetar hårt med mig själv de senaste åren men inre utveckling syns inte utåt alltså utseendemässigt.
Jag har inte tid eller ork till att lösa andras problem. Jag vill ha en normal kille.
Så här är jag. Vid ett vägskäl i mitt liv och vet inte riktigt vilken väg jag ska ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar