Min bästa vän är på förlossningen.
Hon kommer att få en son. Namnet är bestämt fast jag ska nog inte skriva det här.
När jag hör vad vissa ger för namn till sina barn så får jag en konstig känsla. Jag gillar inte namnen men jag accepterar dem. Det är väl för att jag gillar normala namn och inte namn som sticker ut. Antagligen för att jag har känt att jag vill passa in och då ska mitt barn också passa in. I slutändan så vet jag att mitt barn kommer att få ett normalt namn och det kan ingen hindra mig från att ge. Sedan om andra vill ge sina barn speciella namn så får de föräldrarna leva med det beslutet.
När jag vet att hon är på förlossningen så går ju en massa tankar hos mig om hur blir det för mig när jag får barn, hur meddelar jag andra att jag är på förlossningen och vad kommer alla andra tänka när de får meddelandet.
Jag själv skriver ju ett blogginlägg om det när det gäller min vän.
Jag är tacksam för bloggen för då kan jag ventilera mig här istället för att ha det inombords och då vara en bättre människa i the real world.
En duva somnade på min balkongdörr igår så jag hade inte hjärta att väcka den och stänga balkongdörren. Imorse så hade den bajsat på fönstret som tack. Men jag är ändå glad för att jag inte väckte den.
Det är klart att det väcker en massa tankar! Allt blir på nåogt sätt så konkret när ett barn dykerupp. En mage är ju ändå på nåt sätt abstrakt tycker jag :0)
SvaraRaderaDet är lustigt det där med namn... när min syrra fick sin andra unge så tog det mig lång lånt tid att acceptera namnet. Men nu känns det helt rätt, till slut *fnissar*