En till i min Femmis-grupp har fått barn. Hon mailade idag på eftermiddagen. Jag är glad för hennes skull men det som gjorde ont var när hon skrev att hon inte är försökare och funderare längre och därför vill tas bort från mailinglistan.
När får jag bli gravid? När får jag skriva till alla att jag har fått barn och sedan säga att man inte vill vara med i gruppen längre?
Det var många nya på senaste träffen vilket innebär att jag är alltså nu en av långtidsförsökarna. Tänk att jag nu är en långtidsförsökare i alla fall i den gruppen. För varje person som blir gravid så blir statusen långtidsförsökare mer påtaglig även om jag själv inte känner mig som långtidsförsökare.
Om man jämför med mina bloggvänner och andra på Femmis så är jag ännu inte en långtidsförsökare.
Det är värsta snökaoset här i Stockholm. Min syster är fast på sitt jobb och kommer inte därifrån. I värsta fall får hon sova över där. Jag gick tidigare från jobbet idag för att vara säker på att komma hem.
Din stund att skriva ett lyckligt baby-mail kommer! Jag har själv stått på sidan över de olyckliga ständiga försökarna i så makalöst många år och jag har gett upp flera gånger. Vet inte ens varifrån jag fick styrka att prova detta ännu en gång nu i höstas, och nu finns Pärlan i magen. Även om jag fortfarande inte fattat läget så säger alla runtomkring att det ser så bra ut... Ok, if Y say so... jag har ju inget att jämföra med... Bara alla åratal av besvikelser (minus) samt ett gäng tidiga missfall... Kraften har tagit slut MÅNGA gånger, då har jag varit tvungen att pausa allt. Någon i min närhet som "fattat" eller stöttat har jag aldrig haft, bara alla UNDERBARA bloggsystrar som befunnit sig i liknande situation. Dom har hjälpt mig genom ALLT!!
SvaraRaderaOh, vad det har huggit till i hjärtat varje gång en bebis presenterats, jag vill ju oxo... SJÄLVKLART håller jag alla tummar och tår för att vår Pärla stannar kvar och jag oxo får leverera bäbis-besked. Trodde inte ens det var möjligt i alla dessa år, att jag skulle bli gravid, och ännu mindre att Pärlan faktiskt skulle stanna kvar i mig, vilket jag verkligen hoppas nu.
Så din tid kommer. Jag förstår verkligen din längtan, har själv varit där i över 15 års tid...
Så ge inte upp vännen! Du är inte ensam :-)
Kram Ninna