Det blev lite bättre igår. Febern försvann nog i lördags men snuvan och hostan är kvar. Intensiteten är mycket mindre nu.
Men tar jag nässpray och hostmedicin så klarar jag mig i en timme utan att gå till och toaletten och fräsa näsan. Men jag gör så bara 2-3 gånger om dagen då jag vet att jag måste göra något utan att störas. T.ex äta mat, duscha och gå och sova.
Men jag tog mig ut igår och tänker göra det idag. Fika med mamma ska jag göra idag. Jag har semester och sjukdomen ska inte hindra mig för att göra det bästa av den lilla semestertid jag har.
Min syrra gav mig en ny bok förra veckan som hon trodde att jag skulle tycka om. Hon hade nyss läst den. "Kaffe med rån" heter den. Jag klarade bara av att läsa ca 50 sidor.
Jag kände bara att böcker är kanske inte min grej. Varför kämpa? Varför läsa böcker bara för att det är bra för en och alla andra gör det speciellt under sommaren?
Men min syster gav inte upp. Tidigare har jag fått läsa de pocketböcker som hon har köpt.
Nu gick hon till biblioteket och lånade en bok. En bok som hon började läsa ca 50 sidor i innan hon gav den till mig igår eftermiddag. Jag läste halva boken igår kväll och den andra halvan denna förmiddag.
Jag har faktiskt läst en hel bok i år. Den kanske blir den enda boken i år. Jippi.
Så nu vill ni kanske veta varför titeln på inlägget heter "Gråter". Ja, när jag läste en av de sista kapitlen började jag gå gråta och fick gå till toaletten för torka bort tårarna och snyta mig.
Boken heter " Längtan bor i mina steg" av Klara Zimmergren.
Jag har ju sett henne på tv flera gånger i år pratandes om sitt liv, barnlösheten och adoptionen. Så jag visste vad jag gav mig in i. Det var med en liten motvilja som jag började läsa boken. Jag hade ingen lust att läsa om någon som lyckats.
Men jag fastnade och hade svårt att sluta läsa. Hon beskrev allt som jag kände.
Jag önskar att alla som har lätt att få barn kunde läsa hennes bok. Min kurator har flera gånger sagt att det kan vara bra om jag berättar för mina arbetskamrater vad jag har gått igenom. Aldrig i livet säger. Hon tror att de kommer att överraska mig och ta det väldigt bra. Jag tror inte det. Jag vill inte blanda in dem i mitt privatliv. Det räcker nog att min chef vet.
I boken så skriver hon om att gå vidare. Det finns inget svar till hur man går vidare.
Att försökandet är över förstår jag att jag fortfarande har svårt att acceptera. Pengarna är slut. Chansen finns att med rätt äggdonator så går det men jag har inte pengar till nya försök.
Jag skulle inte gråta till ett visst kapitel i boken om jag hade accepterat det. Jag tror inte det i alla fall. Vill ni veta till vad jag grät till?
Det var kapitlet där hon gick i affären och visste för första gången att nu köper jag kläder till mitt barn. Det är inte en förhoppning längre för henne utan en realitet även om hon inte hade träffat sin son än. Jag kommer aldrig att få uppleva det där.
Vet ni hur många gånger jag har velat köpa något till mitt "kommande" barn? Jag vet att många försökare gör det och sedan ligger det där tills det är dags. Det är kanske bra att jag aldrig gjorde det för blir aldrig min tur. Men i mitt huvud vet jag fortfarande vad jag skulle köpa till mitt barn. Hur dopet skulle vara mm.
Min bästa vän väntar barn nr 2 och jag har de senaste månaderna försökt att komma på vad jag ska köpa till barnet. Men jag kommer inte på något som är bra. Inför hennes första barn så hade jag inte börjat försöka än men ett par månader senare gjorde jag det. Då fanns hoppet.
Det jobbiga är att inget blir som jag vill. När jag verkligen försöker kontinuerligt att promenera så blir jag sjuk. I värmen så har glass varit en räddning för mig när jag har tröttnat på isvatten.
På fredag ska jag åka bil i åtta timmar och halva den tiden är det tänkt att jag ska köra. Min kropp vill inte ens bli frisk i tid.
Jag är ledsen att jag klagar så mycket men ingenting går min väg just nu. Jag tror inte på talesättet tänk positivt.
Men kom igen! Du har SNUVA! Det är tveksamt om det ens är att beteckna som en sjukdom och det är definitivt ingenting att bli dramatisk kring. Visst kan man anföra snuva som en ursäkt för att äta glass, men att kalla det för "räddningen" är bara larvigt.
SvaraRaderaGå in och läs bloggen "George med liemannen bakom axeln" eller Jeane Quidotes "Jag tänker inte dö". Det ger dig kanske lite perspektiv på din tillvaro.
Nej, det är inte värsta sjukdomen. Men det hindrar mig i min vardag. Plötsliga hostattacker, näsan som helt plötsligt börjar rinna och orken som inte riktigt finns där.
SvaraRaderaAtt få en hostattack när jag kör känns lite farligt.
Jämfört med andra är jag väldigt lite sjuk men det påverkar mina planer och min vardag.
Jag hade tänkt vara ute ganska mycket dessa dagar och umgås med vänner och familj. Alla dessa saker har jag tackat nej till.
Att köra bil mitt i en hostattack känns inte så säkert.
Jämfört med de flesta så är jag väldigt lite sjuk. Men det är jobbigt för
Du kanske kan bli gudmor åt din kompis barn. Då kan du skämma bort dem, köpa kläder åt dem, ta med dem till junibacken, vara barnvakt och följa med på luciatåg o avslutningar. Det är ju inte ditt egna barn men ändå ett speciellt barn i ditt liv.
SvaraRaderaNæmen... hva er dette for slags kommentarer. Jeg synes nå du har all god grunn til å gråte og klage litt, og det synes jeg du skal gjøre så lenge du trenger det. Jeg håper virkelig du vinner masse penger eller at det på annet sett skal løse seg så du får forsøkt igjen. Men det virker som at du er inne i en prosess som også kanskje handler om å gi slipp? Jeg vet det tar lang tid og veien er lang. Du må jo bare finne din vei. Jeg synes det er helt fint at du "redder" dagen med en is. Gjør det og la de som synes det er larvigt få synes det. Det å bli gudmor til sine kompis sine barn kan vel heller ikke bote på sorgen over at du ikke kan få dine egne barn. Det virker som du har lesere som ikke helt forstår hvilken prosess du er inne i. Men jeg synes det er helt fint at du sørger og klager litt, for det har du all god grunn til. Ta tiden og se etter løsninger. Tenk framover og ikke tenk at alt er håpløst. Let etter mulighetene. Kanskje det dukker opp. Men gi deg selv rom for å sørge og tillat deg selv å klage. Det er din blogg. De som ikke forstår deg, eller som ikke ønsker å lese det, de kan da bare la være å lese.
SvaraRaderaDet finns så klart ingenting som kan bota sorgen att man inte kan få egna barn men att bli gudmor kan iaf göra att man har ett barn att följa och ha en speciell kontakt med. Det har iaf hjälpt mig men det kanske inte kan hjälpa alla. Men jag går igenom samma sak så jag vet på ett ungefär vad du går igenom men allas känslor är ju individuella och det beror ju på hur din kompis är som person också.
SvaraRaderaMen om du saknar ett barn i ditt liv är ett barn i din närhet (om du har ett sådant) en bättre lösning än glass, tycker jag iaf.
Jag önskar dig all lycka.