Små steg

Det är lite mycket att göra så jag har inte så mycket tid att tänka och reflektera. Så hur mitt liv kommer att bli har jag inte hunnit tänka på.

Det ska fixas med lägenheten, med fritidsintresset, jobb, familj och vänner. Just nu försöker jag ha lägenheten som prio.

Jag köpte en begagnad fåtölj och en begagnad sängbord i helgen. I går kväll fick jag de levererade. Idag ringde målaren och sa att han kommer nästa vecka och ska tapetsera. Så nu i helgen måste jag fixa i lägenheten så att denne får plats att måla.

Kl. 06.15 kommer han på måndag. Jag sa att jag brukar gå till jobbet vid halv sju och därför ska han komma så tidigt för att hämta nycklarna.

Jag har en potentiell inneboende som jag kan få. Men jag måste köpa en säng och en byrå först. Jag måste också kolla upp den personen lite mer innan jag säger ja till denne.

Om lite mer än en månad åker jag på semester. En långweekend till Budapest. 5-8 juni. Syrran betalar.

Men innan dess är det inflyttningsmingel den 31 maj. Så det är kort om tid att fixa allt.

Den 14 maj är det operation också.

Min kurator säger att hon blir helt slut när hon varje vecka får höra allt jag har gjort. Hon vill att jag ska vila mer och ägna mer tid åt mig själv. Men det är svårt att få tiden att gå ihop även om jag har sagt nej på mycket gällande mitt fritidsintresse.

Jag har dock börjat med stegräknare och promenader då och då. Idag kom jag hem strax efter halv sju och orkade inte ta en promenad.

Finna kärleken?

Jag har börjat promenera lite denna vecka. Det blev en promenad på måndag, tisdag och onsdag. De var inte så långa men mellan 30 min och 45 min.

Annars så händer inte så mycket.

Funderar när jag har tid på mitt liv. Pratar med kuratorn.

Hon har sagt flera gånger att jag måste titta runt omkring mig och börja se intresserad ut av män.

Jag är ingen flörtare och har svårt att prata med män om det inte är jobbrelaterat eller liknande.

Nu senast sa hon att det är mest kvinnor som går till spåkvinnor. De går dit och får veta när de ska träffa den rätte och får barn. Hon känner en som gick till en spåkvinna och som fick veta att inom 2 år kommer hon träffa den rätte.

Kuratorn sa att på grund av det så började hon titta på alla män hon träffade som en potentiell partner och inom två år hade hon hittat en partner.

Varför verkar det så enkelt för de flesta att hitta en partner och jag står här utan någon?

Jag vet inte vad jag ska göra för att varje dag visa män att jag är en singel kvinna som söker en partner. Hur agerar en kvinna till vardags för att visa att en partner sökes?

Innan kuratorn började för flera veckor sedan prata om att jag måste visa att jag är intresserad av att få en partner så visste jag inte att jag måste göra det. Att flörta är en sak men det är nog inte det kuratorn menar.

Tips mottas om någon har det.

Något långt borta

Det är något svårt att förstå. Ogreppbart. Inte verkligt. Som att det inte är en del av mitt liv. Men tyvärr är det väldigt verkligt.

Jag tänker inte på det så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag fortsätter att sköta allt praktiskt i mitt liv.

Idag hade jag visning av min lägenhet och jag har kanske hittat en hyresgäst. Det måste nu köpas in saker eftersom hon vill hyra den möblerad.

Jag kollade nyss på tv-serien Mr Selfridge. När jag såg det så började jag tänka mer på en egen familj och då kände jag genast att jag behövde skriva av mig.

Så vissa saker triggar den känslan av förlust. Jag kan prata om det ganska lätt med kuratorn och om andra frågar. När kuratorn frågade lite mer så då började jag känna hur mina ögon förändrades. Ledsamheten kom men det kom inga tårar.

Jag kan prata om det men det göms ändå djupt där nere. Jag känner att det kanske är ovanligt att man pratar om det men ändå döljer det så djupt att pratet går på automatik. Jag säger det jag ska säga men känslomässigt förstår jag inte det ofattbara än.

I tv-serien hade första världskriget nyss börjat och en äldre man ber sin brorson att inte kriga. Det var hans sista önskan innan han gick bort. En annan är ledsen över att hennes bror ska kriga.

Alla hade någon som blev kvar. Men jag kommer inte att ha någon kvar efter mig. När jag dör så får socialtjänsten ordna min begravning.

Jag känner mig som en fruktansvärd dålig människa som bara logiskt kan vara glad för de som har råd att fortsätta försöka, är gravida eller har barn. Känslomässigt så vill jag inte vara glad för att de är lyckliga eller fortfarande har hoppet kvar.

Men jag kan inte stänga av mitt liv.

Jag har bara velat ha en så stor och avgörande betydelse i någons liv att den eller de personerna alltid kommer att bry sig om mig och vara i mitt liv. Dödsbädden är den stund som visar om man har gjort allt det. Jag vill inte vara ensam kvar och jag vill inte lämna bördan till min lillasyster att vara ensam kvar.

Det är ju en stor risk att ingen av oss tre barn kommer att hitta en partner eller få barn. Vad gjorde vi tre syskon för fel som fick detta liv?

Det kommer nu några tårar i ögonen så jag slutar nu.

Stödperson till ett barn

Det är några i mitt liv ( ej på nätet) som också sagt att jag ska ansöka hos kommunen att bli ett stöd, familjehem eller något annat åt ett barn.

Jag skulle nog kunna tänka mig det. Men jag måste nog kunna komma över att försökandet är slut samt må bra igen. Jag kan inte hjälpa ett annat barn om jag själv inte mår bra.

Kanske om 3 år. Då kanske jag är redo för det.

Just nu försöker jag motivera mig själv att från 1 maj äta bättre och att börja promenera. Det är en stor uppförsbacke. Drömmen är att väga 60 kg så att jag blir läkargodkänd. Läkargodkänd är enligt BMI. Jag berättade det för kuratorn igår och hon sa att jag inte är tjock.

Dagens kuratorbesök

Jag kan prata med henne om mycket. Saker som jag gärna vill skriva här men inte går.

Det är en dipp jag har nu när jag blöder.

Logiskt så är man glad för de som är gravida eller kan fortsätta försöka. Men känslomässigt är det inte lika lätt.

Jag undrar varför. Varför händer det mig?

Vi pratade idag om att gå vidare. Att hysteroskopin är avslutet. Vem är jag efter den 14 maj?

Vi pratade mycket om framtiden. Vem är jag och vad vill jag i mitt liv?

Egen familj måste ju strykas ur listan. Problemet är att det finns inget annat på listan.

Hon frågade mig hur långt i framtiden jag ser. Jag sa att jag försöker bara fixa sommaren. Hon reagerade över att jag sa fixa sommaren. Jag måste se till att jag och familjen gör roliga saker under sommaren. Jag kan inte lägga täcket över huvudet och ignorera sommaren.

Det mesta är planerat nu. Så fram till sista augusti känner jag mig ok gällande framtidsplaner. Sedan är det blankt.

Hon pratade om nätdejting och annat. Men jag har inte lust att göra något.

Jag överlever men lever inte.

Jag är fortfarande förkyld så jag ska försöka bli frisk under påsken.

Troligen över

Så jag gick på toaletten precis innan jag gick hem från jobbet. Det var lite rött på bindan och mer kom när jag torkade mig.

Det blev inte nionde gången gillt.

Jag hade ju redan gett upp hoppet för länge sedan så jag var inte förvånad.

Hysteroskopi nästa och sedan kanske det är över för gott om jag inte träffar en partner.

En till i Femmisgruppen plussade för några dagar sedan. Jag hoppas att ni förstod av mailet jag kopierade in i ett inlägg att det var ovanligt många plus i gruppen på en kort tid. Det var inte bara jag som tyckte det. Men jag är glad för dem. De har kämpat hårt och kommer bli bra föräldrar.

Utdrag ur ett mail

Jag är inte ansvarig för vår Femmisgrupp i Stockholm längre. Jag skriver därför längre inte mailen som skickas ut till gruppen.

Tidigare i veckan skickade den nya ansvarige ut ett mail till gruppen. Ungefär varannan vecka skickade man ut ett mail ibland mailade jag varje vecka. Det tog ju tid att sköta allt med gruppen.

Här är ett utdrag ur det mailet som kom denna vecka:

Det har skett overkligt mycket sedan sist; under loppet av en vecka fick vi en våg av plus i gruppen och det är särskilt roligt då det känns som att så många i gruppen har fått vänta så länge, på olika sätt. 

Vi är dock fler kvar som kämpar. Jag tycker att det är så bra att vi kan diskutera alla funderingar vi har kring behandlingar, fertilitet och annat. Jag tror att det kan ge oss styrka att kämpa om vi inte lyckas med en gång och jag tror också att det kan behövas, då vi inte alltid får tillräckligt utförliga eller logiska svar från våra kliniker. Jag har skrivit ett inlägg i femmis forum om att jag gärna skulle vilja att föreningen lyfter frågan om de danska klinikernas bemötande, dokumentering och hantering av donatorsäd och embryon. Jag tycker inte att någon ska behöva känna att de får behandling som på nåder, oavsett hur många försök en har gjort, oavsett vilka värden eller ålder en har (inom rimliga gränser) - vi betalar saftigt för både expertis och utförande och har rätt att få känna oss både trygga och väl informerade, tycker jag. 

Förra veckan

Det är svårt att komma på rubriker. Så jag orkade inte tänka mer utan skrev något.

Det blev bara 2 embryon.

Vid första IVF:en så var man så glad över att ha fått många ägg. Jag hade ju hört och läst alla historier om att det blir få ägg eller inga ägg alls. Men det var inte så många historier om de med många ägg och dålig kvalité.

Vid IVF nr 2 hade man fortfarande lite hopp kvar.

Vid IVF nr 3 så brydde jag mig inte längre. Jag visste vad resultatet skulle vara och det jag fokuserade mest på var att jag skulle må så bra som möjligt efter äggplocket. Jag hade stödstrumpor på mig hela dagen. Det hjälpte faktiskt. Jag hade inga ben som "brann" utan jag kunde efter en två timmars vila på hotellet gå ut och handla mat i mataffären och äta ute.

Det har varit mycket prat och kritik i facebookgruppen för Femmis Stockholm över att man inte får en individualiserad plan när man gör IVF. Storkklinik visste om det som hände vid IVF nr 2 men de sa inget om saker jag kan göra för att må bättre efter äggplock. Stödstrumporna var min mammas idé.

Vid insättningen så sa de bara att 2 embryon var godkända. En var helt normalt godkänd med 4 celler och en knappt godkänd med 3 celler.

De sa också att nästa gång ska jag prova ICSI. Då kanske fler ägg kan befruktas.

Jag blev genast arg då men sa inget. Varför sa de inget om detta efter IVF nr 1 och helst efter IVF nr 2?

Detta prat gjorde precis innan insättningen och i samma rum som man gör insättningen.

De vill nog bara tjäna pengar på mig och försöka få mig att göra ett fjärde IVF-försök hos dem. Läkaren sa också att detta var det bästa resultatet hittills av mina tre försök. Han sa att nästa gång ska jag ha en ännu lägre dos av Gonal-F. Jag tog 112,5 denna gång.

Båda embryona sattes in den 2 april.

Idag dag 10 var det negativt. Jag har haft några känningar på höger sida där myomet sitter men sedan har det gått bort.

Jag blev också irriterad vid insättningen att läkaren sa att jag sätter embryona vid ditt myom. Jag vet inte om han gjorde rätt eller fel men om jag var läkare skulle jag inte ha satt dem där.

Igår kväll vid nio började jag känna att jag håller på att bli förkyld eller sjuk. Jag har inte tid att vara förkyld eller sjuk nu. Jag ska gå på kalas idag och på spa imorgon med syrran. Plus att det är mycket att göra på jobbet och jag var borta 3 dagar förra veckan.

Min kropp vill inte samarbeta med mig.

Bestämde mig ganska snabbt

När resultatet av sista HCG-provet kom så gick det snabbt.

Började gå varje vecka till kuratorn. Tog kontakt med Storkkliniken.

Jag ville få det gjort innan sommaren. För mitt liv är inte som jag vill att det ska vara. Någonting var tvunget att hända.

I juni skulle jag kunna gå vidare i mitt liv. Att dra ut på det hela kände jag gjorde inte saken bättre. Jag behöver gå vidare och kanske göra planerna för att leva ett gott liv som barnlös.

Så sprayande med synarella. Förlåt för att jag ljög för er på bloggen om att jag var orolig för att ta synarella när jag var sjuk. Jag struntade i sjukdomen och sprayade synarella ändå. Men tack för den lugnade kommentaren jag fick om att man kunde vara sjuk och ta synarella samtidigt. Den betydde mycket.

Jag tror lite på att jag kan inte påverka mina ägg. Det får gå som det går när jag tar mediciner.

När jag känner mig redo så berättar jag mer. Det kan vara imorgon eller nästa vecka. Vem vet.

Inlägget som skulle ha kommit 1 maj

først forsøg, fik du taget 14 æg ud, 11 befrugtet,

andet forsøg 28 æg ud, 11 korrekte befrugtet

sidste forsøg fik du 18 æg, 8 befrugtet, men kun 5 korrekte befrugtet.

Sista inlägget om att jag inte är i centrum

Jag påverkar inte andra kvinnors förmåga att bli gravida och jag påverkar inte idrottsresultat. Jag har aldrig trott det.

Att slumpen sedan gör att positiva saker händer när jag lämnar något eller slutar att titta på tv är bara bra.

Jag måste alltså lära mig hantera sådana situationer. Lära mig att slumpen för andra inte har med mig att göra.

Men det är svårt att sluta undra varför sådana positiva saker händer när jag lämnar något eller slutar att titta på tv. Jag måste alltså jobba med den saken. Den saken måste förändras hos mig.

Det finns vissa som tror på slumpen. Andra tror på ödet. Några andra tror på vetenskapen.

Jag måste sluta koppla slumpen till mig. Men innebär det att jag måste också sluta tro på ödet? Att jag måste lära mig att jag kan styra allt i mitt liv och att det då är mitt fel att jag inte kan få barn?

Om ni skulle träffa de som känner mig i verkliga livet så skulle egenskapen att jag bara tänker på mig själv hamna långt ner på en lista på egenskaper som beskriver mig.

Det finns självhälpsböcker som säger att negativitet föder negativitet och positivitet föder positivitet. Det man gör påverkar andra. Både på gott och ont. Det sägs att man inte ska ha personer som sprider negativitet i sitt liv. Men om det är en dålig kollega på jobbet så kan man själv inte förändra personen eller sparka denne. Bara lära sig att inte må dåligt för att en annan inte sköter sitt jobb.

Jag har nu genom det som hänt på bloggen tänkt mer på att om jag är jätteledsen så påverkar det inte andra barnlösa. Att en stressad och ledsen person i deras liv inte påverkar dem. Jag påverkar inte idrottsresultat.

Att det självhjälpsböcker skriver om att negativitet föder negativitet måste jag fundera vidare på.

En del av mina tankar och känslor är fel. Att tala om dem här på bloggen eller vänner är kanske också fel. Jag kan tänka dem och ska alltså ( enligt vissa läsare eller kanske rentav alla) bara berätta dem för en kurator som ska hjälpa mig att sluta tänka sådana tankar och få sådana känslor.

Nästa vecka är en ny vecka.

Jag beklagar att jag har bidragit till en sådan negativ ton på min blogg denna vecka.

Men nästa vecka ska bli en bra vecka. Jag hoppas att det blir en bra vecka.

Rätt väg för mig

Jag förlorade en läsare idag. Det är synd. Den kommentar den personen skrev om varför den lämnade är bra att läsa.

Vissa tror på ödet och tror att det de gör påverkar andra eller det de inte gör påverkar andra.

För mig har den känslan byggts upp över åren genom erfarenhet. Att när jag inte är där och påverkar något så går det bra för andra.

Jag fick också en kommentar igår om att jag inte är den enda som har känslan av att när jag stänger av tv:n eller byter kanal så går det bra för den jag hejar på.

Men att leva ett negativt liv är inte bra. Det vet jag. Jag måste få in mer positivitet i mitt liv. Men det andra gör eller saker som händer dem påverkar mitt liv. Jag måste hantera det. Jag bor inte på en öde ö där det jag gör inte påverkar någon annan och det andra gör inte påverkar mitt.

Jag har nu påverkat en människa på ett negativt sätt eftersom denne kände sig tvungen att sluta läsa min blogg. Jag har skapat en negativ känsla hos denne.

Jag har läst några bloggar där de har skrivit att de har tagit paus från bloggläsandet för det blir för mycket ältande och negativitet. Jag har insett att jag är en av de bloggar som bidrar till negativiteten.

Förr i tiden skrev man allt i en dagbok som ingen läste. Nu bloggar man och får läsare.

Jag bloggar för att få ur mig allt. Jag är dålig på att beskriva varför jag bloggar. Eftersom jag är anonym kan jag inte beskriva helheten även om jag vill. Men jag försöker förklara så gott jag kan.

Jag vet att det är dåligt att hålla allt inom sig och jag tyckte att när jag startade bloggen så var det ett bra sätt att få ut mina tankar. Får jag ut dem så kan jag må bättre.

Men blir ni irriterade eller mår dåligt pga min blogg så är jag hemskt ledsen. Jag vill att ni ska må bra. Ni väljer själva om ni vill fortsätta läsa.

Vet ni vad

Jag är kanske inte en typiskt bloggare. Jag skriver mest negativa tankar här. De negativa tankar jag har. Men alla mina dagar konsumeras inte bara av negativa tankar.

Förlåt för att mina känslor och beskrivningar av mina tankar upprör några av er. Jag vill dock påminna om att det är frivilligt att läsa min blogg.

Jag träffade två vänner idag och vi spenderade några timmar tillsammans. Vi hade jättekul och det är sådana stunder jag försöker prioritera i mitt liv. De var så glada över min inbjudan till inflyttningsminglet. Jag blev glad över att höra det. Vi pratade mycket om allt bra och dåligt i våra liv. Det är skönt att kunna vara så ärlig.

Jag berättade om det jag skrev i förra inlägget. Om alla plus som kom efter jag slutade engagera mig i Femmis Stockholm och min jämförelse med sport på tv.

En av dem sa att man kan jämföra det med att man försöker öppna en vattenflaska eller burk. Man har försökt så länge och till slut ger man den till någon annan. Då öppnar den personen flaskan på en gång. Det som egentligen har hänt är att man har hållit på så mycket med flaskan att när man gav iväg den så hade den blivit lättöppnad. Hennes slutsats var att all min kunskap och hjälp jag har givit till alla dem har på något sätt hjälpt dem att bli gravida. Jag har gjort nytta. Jag är lite avundsjuk och glad för deras skull samtidigt men det är normalt att känna så alltså.

Jag fick många tack när jag slutade som ansvarig för Femmis Stockholm.

Jag mådde mycket bättre när hon sa liknelsen eftersom jag hade innan dess läst kommentaren jag fick. Jag nämnde inte den kommentar jag hade fått till dem. Så de var helt neutrala inför det jag sa till dem.

Slutsatsen är att det inte är bara jag som kan känna att allt går bra om man slutar göra något eller någon annan gör en sak istället för mig.

Men jag kände mig som en mycket bättre människa idag efter att ha träffat mina vänner.

Jag tror att ni också vill att jag ska må bra oavsett om jag förblir barnlös.

Jag önskar att ni alla får leva lyckliga liv. Det är en av sakerna som gjort att jag vill hjälpa andra så mycket.

Men nu har jag verkligen förstått att jag måste må bra för att kunna hjälpa andra. Jag är glad över att jag går till en kurator och att jag har mina vänner och familj.

Kram till er alla

I valet och kvalet

Jag har funderat mycket på detta med att försöka skaffa barn. Denna vecka fick jag lite mer kött på benen när det gäller att ta ett beslut om fortsättningen. Men jag har valt att inte tala om det för er förrän i maj. Därav allt skrivande om att jag vill att det ska bli maj.

De senaste två veckorna så har 3 st Femmisar i vår Stockholmsgrupp plussat. Så många på så kort tid har vi aldrig haft. Det känns lite som att när jag lämnade gruppen så försvann oturen. Det brukar vara så att när jag inte tittar på en idrottstävling på tv så går det bra för de jag hejar på.

Bara 30 dagar till maj

Jag vet inte vad april kommer att innehålla för mig men det blir några saker.

Det blir nog en del bloggande om mitt vanliga liv under april. I maj tror jag att barnfrågan tas upp mer i bloggen eftersom operationen är då. Då kanske jag vet lite mer om vad jag vill i mitt liv.

Men det ska bli skönt när det blir maj. Då kanske vädret är mer stabilt och vi har många dagar med över 10 grader och helst några dagar med 20 grader.

Jag tror på att värmen och solen kommer att göra mig gladare.

Semesterplaneringen går inte så bra. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra och med vem jag ska göra det med. Min semester har heller inte blivit godkänd än. Senast i slutet av april bör jag få veta när jag får ha semester.