Såg just en film på trean om en kvinna som fick cancer och dog i 30-årsåldern. Utan barn men med många vänner och familj. Jag grät så mycket sista halvtimmen av filmen.
Hur skulle det bli om jag dog?
En av mina största rädslor är att dö utan familj.
Jag vill inte börja jobba på måndag. Jag behöver mer tid på mig.
Hösten kom för fort. Jag hann inte planera min framtid.
Jag skulle aldrig ha sett den filmen. Men jag kunde inte sluta titta. Filmen är slut nu men jag är fortfarande ledsen.
Just nu önskar jag att jag hade någon att prata med. Men nu ska jag försöka och gå och sova med tårar rinnandes.
Rent objektivt så säger alla att det går att leva ett lyckligt liv barnlös.
Men de säger aldrig att man kommer att bli påmind om barnlösheten varje dag. De säger aldrig att när man minst anar det så så kommer en kommentar liknande den jag fick denna vecka. När man tror att idag är en bra dag så förstör en enda mening det.
Idag var det inte bara filmen. Jag träffade en gammal klasskamrats mamma idag. Hennes dotter är lika gammal som mig. Hon berättade stolt att dottern blev mamma förra året.
Jag träffade min mamma idag och hon undrade varför jag såg lite nedstämd ut. Jag kunde inte glömma att en annan som är lika gammal som mig har fått barn. Jag sa till mig själv efter att jag hade träffat klasskamratens mamma att en annan persons lycka ska inte göra mig ledsen. Jag måste lära mig skaka av när andra berättar om sina familjer. Jag träffade min mamma ca två timmar efter klasskamratens mamma. Jag ljög ihop något till min mamma för jag orkade inte dra med henne i djupet också. Att hon aldrig får bli mormor är ju ett stort misslyckande för mig. Ett par timmar senare så hade jag skakat av mig det. Förhoppningsvis går det snabbare i framtiden när jag får höra när andra berättar om barn.
Men när jag såg filmen kom allt fram igen.
Jag googlade filmen och jag är inte den enda som gråter till den.
http://www.imdb.com/title/tt1440161/?ref_=ttpl_pl_tt
Jag känner igen det där med att man blir påmind om sin situation hela tiden. Ibland känns det som att jag kan leva utan barn, i alla fall känns det så när vi är hemma och när det bara är jag och mannen ( jag förtår att det kanske är annorlunda för dig som singel som inte har det stödet) men så fort vi ska träffa folk eller röra oss ute typ åka och handla så blir vi påminda och då gör det ont...och det är svårt med andras lycka som påminner om ens egen sorg. Och alla dessa obetänksamma kommentarer och elaka fördomar som folk kan kläcka ur sig gör det hela ännu värre. Ta hand om dig. Kram
SvaraRadera