Syrran tvekar

Min familj har vetat från början om vad jag tänker göra. Jag har velat ha några att bolla med och stöd.

I fredags berättade jag att nu i oktober kan jag åka. Det funkar med pengar och jobbet denna månad.

Min syster är 22. Hon går sista året på sjuksköterskeprogrammet och är singel. Hon lever ett bra liv och allt flyter på.

Hon undrade om jag inte borde ha kämpat mer för att hitta en pojkvän. Hon vet att jag har provat internetdejting men det har inte funkat. Jag har gått med i en förening som alla säger att man ska göra för att hitta en partner. Men 3 år har gått och ingen partner har hittats i föreningen. Nu gick jag inte med i föreningen för att hitta en partner utan jag gjorde det för att kunna göra något bra som gjorde mig lycklig.

En kollega som skiljde sig för 1 år sedan sa i fredags att hennes vänner hade sagt till henne att hon måste dejta mer, gå på krogen mer och spana mer på jobbet efter singelmän. Hon sa då till oss att hon hade sagt till sina vänner att det är inte lätt att hitta en kille på jobbet när 70 % är kvinnor och de flesta män är upptagna. Hon sa också att hon trivs med att ta det lugnt hemma och inte vill stressa upp sig att hitta en man.

Jag dricker inte alkohol och att gå på krogen är inte riktigt min grej. Nu vet ni inte hur jag ser ut men min bild gör att många män klickar bort ifrån min profil. Sådana män som jag skulle kunna bli intresserad av. Fördomar sitt djupt ibland.

Det var jobbigt att höra att syrran är tveksam till att jag klarar att vara ensamstående förälder. Hon vet att jag har tänkt på allt men tror att jag kommer att känna att det är för svårt när barnet väl ha kommit. Hon tycker att det är själviskt av mig att vilja ha barn trots att hon har vetat att jag har velat ha barn hela mitt liv. Jag sa att alla skaffar barn av själviska anledningar. Att inte vilja vara ensam när man är gammal, att få ta hand om ett barn och uppfostra barnet på det sätt man vill och att vilja komma vidare i sitt liv...Är det fel anledningar att vilja ha ett barn?

Hon undrade också hur jag skulle hantera att barnet inte har en far. Jag känner ett starkt stöd i Femmis i denna punkt. Jag sa att det ordnar sig.

Jag har läst bloggar i mer än 1 år och varit mer i Femmis sedan januari. Många som skriver att de önskar att de hade startat försöka tidigare. Jag var också med på Mors Dagsträffen i maj som Femmis ordnade.

Det är 8 år mellan oss. Är det det som är kruxet? Hon har svårt att förstå för att hon är så ung?

Jag har sagt att vissa försöker mer än 10 gånger och att det är en liten chans att det lyckas denna gång.

Det var 4 år sedan jag höll på med internetdejting. Hur vet jag att jag har försökt för lite med att hitta en partner?