På onsdag är det kuratortime igen.
Jag försöker hålla mig sysselsatt för då tänker jag på det mindre.
De värsta stunderna på dagen är tunnelbaneresan till och från jobbet. Det är då jag tänker på det mest. Det finns inget annat där jag kan fylla hjärnan med. När jag väl kommer in i jobbet så går det ganska bra men jag är inte 100 % på jobbet.
Igår pratade vi mycket om skuldkänslor. Jag är snäll och vill gärna hjälpa andra. Jag säger då ja allt för mycket. Det är ju inte lika många som säger ja till mig.
Jag tog bland annat upp att ingen har anmält sig frivillig till att ta över min post som ansvarig för den mailinglistan och facebookgruppen. Det ger ju mig skuldkänslor även om jag och alla andra vet att jag har sagt upp mig av rätt anledning.
Rent logiskt vet jag att det går att leva ett lyckligt barnlöst liv. Känslomässigt är jag inte där än.
Kuratorn igår sa att hon tycker synd om mig. Av allt skit som har hänt mig i mitt liv så händer detta också. Nu börjar tårarna komma. Att skriva är bra men jag orkar inte vara ledsen. Det är för jobbigt.
Jag minns så starkt att jag som 9-åring tittade ut genom fönstret och önskade mig ett normalt liv som vuxen. Kunna hitta en man och bilda familj med. Ha det ekonomiskt stabilt och vara lycklig. Jag önskade mig att jag aldrig skulle behöva oroa mig för att jag och mina syskon inte skulle ha det grundläggande som alla behöver.
Jag önskade mig ett normalt liv som alla andra lever. Istället så hamnade jag bland de ovanliga oavsett vad jag än gjorde. Oavsett vad jag än gjorde för att kunna hamna bland majoriteten när jag gjorde en sak så hamnade jag aldrig där.
Många säger att ett förändrat tankemönster kan förändra hur man upplever livet och saker som händer en.
Oavsett hur mycket jag önskade och hoppades så blev det inget barn. Så jag har svårt att tro på det.
Måste medge att jag blir både arg och ledsen över vissa saker som du skriver. Visst förstår jag att du är ledsen och sörjer. Det är jobbigt att inte ha barn när man önskar sig det, eller att inte ha ett förhållande när man önskar sig det. Men samtidigt..och nu kommer jag låta hård, kanske även elak: så som du resonerar och skriver om livet är värt att leva, så undrar jag om du skulle bli en lyckligare människa om du hade barn? Om du tror det så fråga dig varför.
SvaraRaderaJag har bara bloggen att utgå ifrån, jag känner dig inte, och jag inser att bloggen är ett forum för dig att uttrycka dina tankar. Det är orättvist och dumt av mig att försöka utröna din personlighet via detta forum. Men det intrycket jag får är att du är en djupt olycklig kvinna som inte riktigt tagit tag om ditt liv och kommit underfund med vad du vill och varför. Det känns som om du lägger ansvaret på din lycka på ett barn. Och det, kan jag spontant tycka är orättvist.
När andra pratar om att du ska tänka annorlunda menar de inte att det på något magiskt sätt skulle få dig att bli gravid; men kanske tänka i en annan bana. Livet behöver och -ska- inte ta slut för att man inte får det man drömmer om!
Nu är vi människor olika, vissa har mer i bagaget och vi är utrustade olika för att hantera kriser i livet. Önskar jag kunde dela med dig av min historia, skulle göra det om jag trodde att det kunde hjälpa dig eller att du ville lyssna.
Det är bra att du har kurator kontakt nu, och jag hoppas det får dig att komma till en sund insikt om livet.
Lycka till, och jag hoppas verkligen du en dag får det du drömmer om. Trots mina hårda ord så tror jag att du är en genuin och fin kvinna.
//Maria
Även jag har tänkt i samma banor som Maria. Jag är ensam med två barn, båda fantastiskt efterlängtade och älskade. Men det är ingen enkel grej. De spöken som funnits i min garderob innan barnen finns fortfarande där, och i takt med att de växer, börjar skolan och utvecklas så blir min egen uppväxt och sånt jag själv gått igenom- hur jag är och uppfattar världen och varför- väldigt tydligt. Ibland gör det ont, och ibland är det tungt att vara ensam om allt.
SvaraRaderaMina barn är min lycka, men att få barn gör inte allt bra. Om man tror det (det gör du säkert inte, men ibland låter det lite så) så kan det nog bli tufft. Och tänker också att det blir en himla tung mantel för ett barn att bära- att ha som uppgift att göra någons liv värt att leva. Att vara den som ska fylla ngns liv med mening.
Samtidigt har jag oxå varit där i den där längtan. Vet hur tufft det kan vara. Och hoppas att du får ett liv du kan vara glad över. Tror bara att det kan vara bra att ha hittat lite utav det innan ett barn kommer in i bilden.
Lycka till och kram!