Idag sa en person att han ska bli pappa den 6 juni. Den person som jag dum nog berättade om det som hände i september. Nu sa han det till flera samtidigt vid ett möte pga att han ska vara pappaledig i juni.
1,5 år har de varit ihop också.
Nu kommer några säkert säga att bara för att jag inte hittar någon som vill ha barn med mig på direkten så ska jag inte unna andra denna glädje.
Jag är glad för hans skull men en sådan man knackar tyvärr inte på min dörr.
Jag som var så glad pga gårdagens konsert och nästan direkt efter kommer detta. Jag har ju skrivit det tidigare men ni tror inte på mig. Så fort en bra sak händer i mitt liv så händer en negativ ganska fort efter det.
Jag vill också ha barn. När är det min tur???????????????????????????????????????????????????????
Att din kollega ska bli pappa är ju en bra sak. Vilken är den dåliga, kan man ju undra?
SvaraRaderaDu verkar ju ta allt som händer runt om och bestämma dig för att det 1 handlar om dig, 2 kategorisera som bra eller dåligt.
Nu vet jag inte vem du är, men vad är det för diagnos du har? Kan det vara den som gör att du ser allt i så svart eller vitt?
Något allvarligt fel på dig anonym... Varför är du här inne och hackar hela tiden?? Inget eget liv???
SvaraRaderaFörsta gången jag skriver och det är inget hack. Man måste väl få fråga?
SvaraRaderaVem som hälst kan ju läsa sig till att det är nåt större fel.Jag ville bara veta om det tillexempel är att hon är utvecklingstörd.
Nej, jag är inte utvecklingsstörd och har ingen diagnos.
SvaraRaderaJag springer inte och gömmer mig så fort jag får höra någonting som får mig att tänka efter och reagera. Jag agerar normalt och ingen märker av mina tankar. Min blogg är stället jag kan få utlopp för allt.
Att höra om att någon annan ska få få barn påminner ju mig hela tiden om min situation. Speciellt om det är någon man umgås ofta med via sitt fritidsintresse.
Jag vet att livet inte är svart och vitt. Det märker jag ju av varje dag.
Men jag beskrev mitt diagram för inte så länge sedan på bloggen. Om att när det händer positiva saker i mitt liv så händer negativa rätt så snabbt efter det. Jag kan inte påverka de negativa sakerna. Hur skulle jag påverka att hans sambo inte skulle vara gravid och att han skulle tala om en annan gång och inte idag om hans pappaledighet?
Det blir bara för många sammanträffande hela tiden som jag inte tycker är kul. Jag vill kunna njuta av de positiva sakerna ett tag för att kunna orka med de negativa.
Om det hela tiden skulle hända negativa saker direkt efter en positiva saker har hänt dig så skulle du också tröttna till slut och börja undra varför det händer mig hela tiden.
Igår kväll hände en positiv sak. Idag så var det inte kul att få ett besked om ett kommande barn och dessutom om ett barn som kommer om 1,5 månad. Varför väntade han så länge med att säga det? Men nu i efterhand så tror jag att andra har vetat om det medan vissa fick reda på det samtidigt ikväll med mig.
Hade jag varit gravid så skulle vi ha fått barn ungefär samtidigt.
Den första kommentaren från "Anonym" var väl inte så orimlig. Om man sätter precis allt som händer i ens omgivning i relation till sig själv, så blir det ju lite konstigt, vilket Dinas svar ju faktiskt visar: "Hur skulle jag påverka att hans sambo inte skulle vara gravid och att han skulle tala om en annan gång och inte idag om hans pappaledighet?" Givetvis går inte det att påverka, lika lite som man kan påverka att grannens hamster dör, att någon genomför en terrorattack i Boston eller att prinsessan Victoria får ett, tre eller elva barn till. Eller inga. Min mans kusin bröt lårbenet i söndags. Det är ju så klart jättetråkigt för henne, men jag kan inte se det som att det är något dåligt som händer i mitt liv - någonstans går ju trots allt gränsen för vad man kan anse drabar en själv.
SvaraRaderaDäremot är ju Anonyms nästa kommentar minst sagt märklig. "Vem som hälst kan ju läsa sig till att det är nåt större fel.Jag ville bara veta om det tillexempel är att hon är utvecklingstörd." Att Dina svarar på den utan att be Anonym fara åt h&"*e är beundransvärt.
Hälsningar
M (i övrigt också anonym)
Äh... De där känslorna hör till när man tar till sig vilken allvarlig sjukdom som helst, det är bara det att ens omgivning inte riktigt förstår att ofrivillig barnlöshet är en livsavgörande men inte livshotande sjukdom. Det är okej att känna det, farligt blir det först när man bara skjuter undan det och låtsas att de känslorna inte finns. Det är till och med okej att erkänna att man blivit bitter och svartsjuk om man känner så - så länge man har folkvett och inte slänger det i ansiktet på den det gäller. Denne har ingen nytta av detta erkännande och sanningssängande.
SvaraRaderaJag hör till dem som blev galghumoristisk inför mina egna svarta känslor. Som luftade dem, ställde dem i solen så att de inte blev stora troll med stora skuggor. Trollen försvinner i solen. Det absurda får vara absurt. Det har faktiskt varit mycket svårare att göra så när jag fått henne och det var förfärligt första månaderna ("kolik" - dvs komjölksproteinsallergidebuten - med skrik 19 timmar/dygn och 2 timmars sammanlagd sömn per dygn för mig ) men det hade varit bra för att få perspektiv. Vi mår väl av att få lufta de knäppare känslorna utan att värdera dem. Så länge vi inte gör det vi tänker är vi normala människor i svåra situationer.
Så jag har:
Sett för mina inre ögon hur jag putter den självbelåtna höggravida kvinnan framför mig ned för rulltrappan.
Kl 3 på morgonen, efter 26 timmars vakenhet, över ylbestänkt kaffebestyr tänkt att det var enklare med Aleksas för när jag var ledsen över honom fick jag röka och dricka vin.
Och jag har inte:
Sagt eller gjort något illa mot någon som väntar barn (och dessutom klarat att i arbetet stötta vid aborter och dylikt)
Druckit vin och rökt cigaretter för att stå ut med dotterns gråt.
Dessutom har jag vetat och varit trygg i:
Att mina känslor mot icke ofrivilligt barnlösa handlar om min skräck och vanmakt
Att jag vill leva tillsammans med min dotter och att hon kunnat skrika till evigheten utan att jag någonsin velat lämna tillbaka henne (och dessutom började jag gapskratta när jag insåg att jag i mitt sömnbefriademos tänkt att det var lättare med mitt döda barn - och därefter sagt att allt som tänks mellan 3 och 4 på morgonen inte räknasa, vid den tiden är jag inte klok...)
Så länge man håller i dessa skillnader, kan vila trygg i hur det kommer sig att dessa tankar finns och inte drömmer om att faktiskt göra någon eller sig själv illa - då är det öppna tänkandet faktiskt en del av det som fortfarande är friskt i en själv.
Tack för allt stöd.
SvaraRaderaJa, jag förstår att det finns en gräns på hur allt runt omkring påverkar borde påverka en.
Om han hade sagt det en vecka senare hade jag nog tagit det bättre och inte brytt mig lika mycket.
Det är att bli påmind dagen efter något bra händer mig som är jobbigast. Kan inte jag får vara glad längre än 24 timmar?