Jag har tvättstuga idag. Den ligger i ett annat hus än det hus jag bor i. När jag gick hem efter att ha lagt in tvätt i maskinerna så mötte jag en gammal klasskamrat från gymnasiet. Hennes barns farmor bor i samma hus som mig.
Vi pratade lite. Om det vanliga. Hon stod vid sin bil med sin syster och sin son. Hon berättade att hon hade två barn. En flicka på 5 och en son på 1. Hon var gift och bilen var en stor jeepliknade bil. Hon jobbar på en bank.
Hon har allt som jag vill ha.
En man, två barn och bra ekonomi.
Här är jag. Singel, har nog lägst lön av alla i min femmis-grupp, ingen man och även svårt att bli gravid.
Jag blev ledsen. Inte mycket i mitt liv har jag haft lätt att få. Jag vill vara skuldfri men CSN-lånen blir man ju aldrig av med. Jag vill inte oroa mig för om jag kommer att ha råd att betala för alla försök att skaffa barn.
Jag vet att det blir mycket begagnat jag får köpa om jag får barn. Varför kan inte jag få köpa något nytt utan skuldkänslor?
Det är jättebra att vara med i en Femmis-grupp. Men alla där har över 30 000 kr i lön. Vissa över 40 000 kr. Om jag hade över 30 000 kr i lön då skulle jag också känna mig tryggare med mitt beslut att skaffa barn ensam. Då kanske jag också kunde våga tänka på hur jag skulle kunna skaffa en trea så att både jag och mitt barn får ett eget rum.
Jag växte upp utan att ha en bil i familjen plus en del annat. Jag vet att en bil är en stor kostnad men jag lovade mig själv när jag var liten att när jag får en egen familj då ska vi ha en bil, ha råd att åka på semester, kunna enkelt ta sig till badplatser och andra utflyktsmål utan att känna skuldkänslor att det tog mycket tid, pengar och energi från föräldrarna osv.
Den där mannen som jag skulle få barn med och som skulle dra halva lasset kom aldrig. Det enda det innebar var att jag fick veta att jag har svårt att få barn.
Får jag barn så fungerar inte min lilla bil längre.
Nu vill jag att min mens ska komma. Det innebär ju ett steg närmare till ett försök.
Ni som läser detta bör inte bli förvånade om ultraljudsundersökningen visar att antingen inga ägg har utvecklats eller för många ägg. Som sagt så har jag oftast inte tur eller får något lätt i livet.
Det enda sakerna som var bra med denna midsommar var den goda maten jag har ätit och solen igår. Idag är det mulet och lite regn.
På ett vis vill jag bara säga ungefär "det ordnar sig" men det är klart det inte gör. Inte alltid. Alla kan inte göra det jag kunnat göra för att få barn. Men. Det blir lätt så att man stirrar på *alla andra* utan att inse att det också finns dem som stirrar på en själv och vill ha det jag har.
SvaraRaderaSå för att väga upp: Jag har CSN-lån för 5,5 års studier. Jag har långt under 30000kr i månaden. Jag bor i en 2:a och ska definitivt inte flytta i det närmsta. Jag har ingen bil. Jag har inte ens ett körkort (jag prioriterade bebisförsök). Jag har inga föräldrar runt husknuten. Och jag har inte köpt en endaste ny pinal till Pumpan (hen har fått 2-3 nya saker av vänner och mamma). Ibland (läst: ganska ofta) känner jag mig rätt ynklig för allt jag inte har, men för det mesta lyckas jag i alla fall vända resonemanget:
Det är väl ingen konst att betala bebisförsök om man har en årslön på 500000kr, men jag har gjort det på drygt 250000kr. Jag har lånat 120000kr men jag har trots amorteringar klarat att betala 130000kr ur månadsbudgeten.
Det är väl ingen konst att utrusta en bebis med nya grejer, men fantastiska vänner föräldrar och fantastiska jag har lyckats göra det utan att köpa nytt alls. Ekovänligt, snyggt och billigt. Pumpan var en skitdyr bebis att få till, men alla fina grejer har inte kostat en förmögenhet alls.
Det är väl ingen konst att vara föräldraledig med 68% av lönen om man har besparingar, men jag tänker utan besparingar istället fortsätta amortera lånen.
Och när jag vänt på det en stund, då känner jag mig istället som bra och duktig och inte alls mer ynklig. Visst jobbar jag i uppförsbacke men nog sjutton får jag ihop det i alla fall
*världens-hemskaste-hurtbulle-just-idag*
Tack för din kommentar. Den betyder mycket.
SvaraRaderaDu är min förebild.